Det är inte roligt att inse att man måste dela en familj för att kunna hålla sig mentalt frisk men alternativet är inte bättre. Min relation till mig själv blir stadigt bättre, jag sätter stort värde på min relation med tjejerna och det är väldigt ömsesidigt men det kräver att jag skyddar mig och vår samvaro från deras mors närvaro (åtminstone tills vidare…..) Jag har, trots att jag delat mina insikter om denna typ av problematik ända sedan 2017…. återigen ”trillat dit” med en kvinna jag påstår har starka narcisstiska försvar. Någon kanske anser att jag genom detta förlorar all min trovärdighet (?) Jag har dock aldrig påstått annat än att jag är på en resa, en resa där jag delar såväl min historia som kunskaper och förklaringsmodeller som hjälpt och fortfarande hjälper mig att ”hitta hem”.
Jag såg det komma…
…men valde att blunda. Inte för att jag var övertygad om att hon var mitt livs kärlek utan för att jag ville bygga ett liv i Afrika och hon var villig att hjälpa mig. Jag ångrar inget. Afrika levererar en känsla av tillhörighet jag behöver för att våga fortsätta min ”resa hem”. Vår relationen är inte hållbar men den har hjälpt mig att identifiera blind spots där jag inte står upp för mig själv utan låter andra ”köra sitt race”. Att ”helt” komma till rätta med denna typ av problematik kräver att man är i ett ”high stake relationship”, av den enkla anledningen att där vi en gång tvingades överge oss själva i högsta grad var ett, ”high stake relationship”, ett som på riktigt var på liv och död….
Upp till bevis….
Vi har nu hamnat i ett läge där jag är tvungen att ”praktisera det jag lärt” (och försöker… lära ut 😊) Jag har sett många röda flaggor, ända från början… men det som lett till att hon föreslog att hon skulle ”flytta ut på prov” är att jag deklarerat att jag inte är intresserad av att leva med en kvinna som bara sänder ut olika former av negativa, livsfientliga signaler här hemma medan hon är hur trevlig och pratsam som helst med människor utifrån. Detta är ett klassiskt exempel på hur en narcissist förhåller sig till sin familj ,en ”säker” källa för narcisstic supply, respektive det som hen kan få utifrån. Att bara ge och ge utan att få någon form av positivt gensvar och knappt nåt gensvar alls…. Nej den typen av relation har jag tillbringat tillräckligt mycket av mitt liv i.
Dags för storyn…
I juni hade det gått så långt med hennes dubbla natur/attityd (glad och social utanför familjen men miserabel bakom stängd dörr) att jag bad henne lämna hemmet. Det resulterade i att hon bad sin bror komma och hämta henne och barnen och de stannade borta över helgen.
En känslig fråga
I slutet av November (då jag bromsat hennes galna självsvåldiga framfart med husbyggandet och barnen var på jullov hos morföräldrana) ställde jag en fråga: ”What more than financial support, house and dowry do you want from me and our relationship?” (Dowry=hemgift/giftermål) Denna fråga provocerade henne något extremt. Hon blev t o m fysiskt våldsam, och lycksdes skrämma mig så att jag några nätter sov bakom låst dörr. Jag ställde frågan igen några dagar eftersom jag inte fått svar. Detta resulterade i att hon försvann och var borta i en vecka.
Givit upp alltmer
I December hade vi inbrottet sen blev jag sjuk och det tog många veckor innan jag började återhämta mig. Att jag av någon anledning är svag och/eller på något annat vis beroende av henne är något som passar hennes psyke bra men så snart jag står på egna ben blir det jobbigt för henne och hon återgår det ”vanliga” Ständigt negativt signalerande och helt oemottaglig för att ens erkänna att vi behöver göra något åt vår relation tillsammans….. I takt med att jag om och on igen upplevt detta har mina förhoppningar om att någonsin kunna ha någon form av vuxen relation med henne stadigt minskat. (Mer om narcisstic abuse i detta inlägg: Covert Abuse)
Rolex återtar kommandot……
Jag har dock fortsatt att försöka få henne att förstå att vår relation kräver åtgärd. Detta resulterade i att hon för en dryg vecks sedan föreslog att vi skulle bo isär så vi kunde fundera…. Ett förslag och en lösning som tillät henne känna att det var hon som kontrollerade skeendet. Detta förslag triggade först min djupa rädsla av att bli övergiven (en emotional flasback men inte så att jag började vädja utan jag rasade ”bara”ned i ”mitt hål”.)
Förvandling……
Redan nästa dag var jag dock åter i verkligheten. Det var ju faktiskt jag som insisterat på att en förändring var nödvändig. Hon letade boende och redan efter nån dag, hittade vi ett som vi tog stående fot och sen började vi gemensamt påbörja ut och inflytaninge.
Återfall…..
Hon blev som förbytt och gick till och med på att jag skjutsade henne på cykeln, (vi skulle ju titta på soffa som jag skulle köpa till hennes nya lägenhet, en lägenhet som jag, givetvis betalade hyran för…..) Jag var bara lycklig över att ”hon var tillbaka” och dansade villigt efter hennes pipa…..Vi hade t o m ”intimt” (så intimt det nu kan bli med någon som alltid måste ha kontroll…..) Ett bra exempel på the cycle of abuse och trauma bond och för mig personligen en tuff insikt om hur lite som behövs för att jag skall återfå hoppet……
Jag vaknade och vågade….
Det behövdes dock bara nåt litet ”felsteg” från min sida för att allt skulle återgå till det ”normala”. Jag vaknade ur illusionen, flytten var bestämd till i Lördagen men jag genomdrev att den blev utförd redan dagen efter. Jag backade sedan dessutom på idén om att jag skulle köpa en ny soffa åt henne (nåt hon känt sig helt säker på att ha fått igenom…..) I stället erbjöd jag henne att få ta ena halvan av den vi köpte åt oss för snart två år sedan, ett erbjudande hon givetvis avvisade vilket gör att hon och flickorna ännu en vecka senare bara har låga pallar att sitta på. Hon har även avvisat erbjudandet om vårt två år gamla soffbord.
Och fick betala…..
Det kändes bra att jag vågat säga ifrån och redan dagen efter var tjejerna här några timmar men efter att de gått rasade jag, återigen…ner i det jag kallar mitt hål (mitt Freeze Respons ) alltså där jag hamnar när mitt ”undermedvetna” upplever ett existentiellt hot. Känslan av konstant fara, att hela världen är emot mig, att jag är en usel människa, att hela mitt liv varit och är ett enda stort misslyckande. Ja, i det ”hål” jag spenderat så mycket av mitt liv i. Jag isolerade mig, gick inte utanför dörren, ångrade texter jag delat, ”insåg” att inget någonsin kommer att bli annorlunda, och umgicks med tankar på självmord. Ja, de som upplevt liknande vet nog vad jag talar om…. Jag övervägde faktiskt t o m att medvetet acceptera att mitt enda alternativ för att slippa vara ensam, var att gå tillbaka och en gång för alla ge upp mig själv…..
”Bipolär sjukdom”
Många i min familj (och de flesta inom psykiatrin….) skulle nog se det jag nu beskrivit som solklara bevis på min ”Bipolära Sjukdom”, en för omgivningen mycket bekväm ”förklaring”…. Tidigare i mitt liv hade jag accepterat den, inte förstått vad som triggat den och vad jag behövde förändra. Nu accepterade jag att det handlade om konsekvenser (rädsla för repressalier) för att jag inte följt min överlevnadsstrategi. En överlevnadsstrategi som handlar om att jag inte skall stå upp för mig själv och att jag, om jag ändå gör det, alltid blir bestraffad och att det bästa sättet att överleva då är att ”spela död”
Så såg det ut därhemmna
Jag minns nästan ingenting från min barndom och ingenting alls som har med min mor att göra men jag minns skammen, rädslan och saknaden och hur det var har jag läst om i mina 54 år gamla journalanteckningar från BUP i Västerås….
En Emotional Flashback …
Jag var tillbaka i det förgågna straffad för att jag stått upp för mig själv. Det desperata hoppet och längtan efter att mamma (nu i form av Rolex….) skulle se mig (bortom sina egna behov och begränsningar) plågade mig i fyra dygn. Fyra dygn där jag stod emot såväl mina egen impulser att ge upp och börja vädja, som varje försök från henne att återfå lite kontroll.
Från maktlöshet till visshet
Denna gången gick jag emot min överlevnadsstrategi genom att agera annorlunda i verkligheten och lyckades stå emot de ”spöken” som försökte få mig tillbaka. Jag har därmed bevisat för mitt nervsystem (mitt undermedvetna, mitt ”sanna jag”) att jag inte längre behöver nyttja dessa kostsamma strategier. Är jag därmed helt fri? Nä jag kommer säkert att trilla igen men denna gången tog jag, på egen hand ett större steg än jag någonsin gjort. Jag riskerade och därmed sannolikt lämnade… ett två år långt samboförhållande som dessutom innefattar barn jag bryr mig och jag gjorde det utan att vara påväg in i något nytt.
Det finns återigen barn inblandade…… Vi har en väldigt bra relation men förutsättningen för att den skall vara stabil och utvecklas är att jag inte ger upp mig själv för att få deras mamma att känna sig ”trygg”. För tillfället är vi överens om att barnen skall vara här över helgerna. Vad som händer när hon förstår att jag menar allvar har jag ingen aning om men med min tidigare erfarenhet så är jag beredd på allt. Jag skall dock göra vad jag kan för att hon inte skall använda dem som verktyg för att bestraffa mig. Jag älskar dem och de behöver en vuxen som ser dem.
Familjen 