Den värsta Trauman hamnar aldrig på löpsedlar
Trauma anses allmänt handla om upplevelser som i sig skadar oss för livet, händelser som skulle upplevas som hemska även för en någorlunda vuxen individ och ge rubriker på löpsedlar. Detta är inte bara allmänhetens uppfattning utan tyvärr även ”professionens”, i den mån de alls reflekterar över orsaker……. Det är dock inte den typen av trauma som är knepigast att komma till rätta med. Det är inte den typen av trauma som gör oss i grunden otrygga och oroliga och får oss att överge oss själva och utveckla en massa olika Coping Stragier och/eller psykiska problem som sen har en tendens att följa med oss genom livet.
Complex Post Trauamatic Stress (CPTS)
I en tid då så mycket handlar om att placera människor i diagnoser utefter vilka symptom de uppvisar och utifrån det välja behandling, oftast medicin så brukar man, om man alls erkänner trauma som orsak till mental ohälsa….. oftast tala om Complex Post Traumatic Stress Disorder (CPTSD) Enligt min åsikt och den ”skola” jag räknar mig till så skulle man i princip kunna kalla alla diagnoser/disorder för olika former av CPTSD eftersom de har sin grund i CPTS. Den funkar därmed inte i ett diagnossystem typ DSM som över huvud taget inte handlar om att bota utan endast om att identifiera vissa kluster av symptopm, som underlag för medicinering och rätt till försäkringsersättning. Den funkar även dåligt i de flesta former av talterapi som i princip bara går ut på att korrigera Copingstragierna så de funkar lite bättre i den rådande verkligheten.
What really matters
Det intressanta är inte diagnoser och långa listor på specifika symptom. Har man som målsättning att läka sin trauma måste man erkänna och förstå den inre stressen, hur enormt stor inverkan den har på vilka olika vägar (coping strategies) vi har kommit att utveckla, hur mycket den styr även våra våra vuxna liv samt hur den tendrar att upprätthållas och ibland t o m förvärras i våra ”vuxna” relationer. Vi måste försöka ta reda på var den har sitt ursprung och vad vi kan göra för att befria oss från den. Med andra ord allt det denna sida handlar om.
Åter till ämnet…..
CPTS handlar inte, till skillnad mot Post Traumatic Stress (som orsakar PTSD) om enstaka händelser eller situationer vilka kan inträffa närsomhelt i livet. CPTS är den stress som kommer av att födas in i och växa upp i en otrygg och oförutsägbar/förvirrande omgivning. Den har sin grund i bristande anknytning till vår Moder (primary caregiver) och pågår sedan ofta i olika former och grader mer eller mindre konstant under hela vår uppväxt. Det är i vår strävan att minska denna stress vi ”väljer”våra allra djupast rotade Coping Strategies Coping strategier som vi i samspel med vår omgivning och vår hjärnas utveckling, över tid utvecklar till mer avancerade former av de grundläggande 4 F, Flight, Fight, Freeze, Fawn.
Vi lär oss fokusera på omgivningen….
Om inte vår Mor kan lära oss att förstå och tillgodose våra grundläggande behov tvingas vi tidigt att fokusera på att lära oss läsa av omgivningen, dess känslor, dess behov och dess begränsingar och utifrån detta utveckla olika så kallade Coping Strategies. Dessa kan se väldigt olika ut och ”utvecklas”, som jag tidigare nämnt, i takt med att vår hjärna utvecklas.
På bekostnad av oss själva
För att få kärlek, omvårdnad och bli sedda överger vi oss själva i våra försök att bli dem omgivningen, initialt vår Mor, förmår se och hantera.
Formar vår personlighet & självbild
Denna stress och de Coping Strategier vi utvecklar formar alltså vår grundläggande personlighet, hur vi ser på och möter världen och oss själva. Den har även stor inverkan på hur vi klarar framtida framtida stress, och faktiskt huruvuda extrem sådan orsakar PTSD hos oss eller ej.
Den formar vår självbild (mer eller mindre i synk med verkligheten….. ) En självbild som sedan ofta upprätthålls, eller t o m förstärks genom de roller vi tidigt lärt oss att ”spela” och omedvetet tenderar att fortsätta spela i nya relationer genom livet.
och styr våra val
Eftersom vi är mer fokuserade på att tolka och hantera omgivningen än i kontakt med oss själva, våra egna känslor och behov, har vi dessutom en tendens att, omedvetet, söka oss till relationer som har likheter med den med vår Primary Caregiver (Mor) dessa vet vi ju hur vi skall hantera….
Ego
Med lite andra ord kan man formulerade det som att vi utvecklar ett ego. Eftersom detta utvecklas tidigt och från början handlade om ren överlevnad blir det väldigt svåra att själv upptäcka och än mer förändra det (oss själva). Riktigt knepigt kan det bli då diskrepansen mellan självbilden, personligheten, bilden av andra och verkligheten blir alltför stor. Vi utvecklar en rigid personlighet som omedvetet styrs av gamla rädslor.
Från skydd till hinder
Vår själv-, verklighetsbild och våra Coping Strategier må stämma dåligt med verkligheten. De svårigheteter och brister, åtminstone de flesta av oss har….. upplever vi ofta som ”Trams” (ännu ett av morsans bevingade uttryck…), svaghet och något vi skall skämmas för. Vill vi befria oss från från dessa begränsingar måste vi sluta döma oss själva och inse att vi en gång utveckalt dessa i syfte var att skydda oss och säkra vår överlevnad.
Förändring upplevs som hot och fara
Då vi en gång utvecklade vår tämligen rigida bild av oss själva och verkligheten so ett skydd mot en oförutsägbar, förvirrande, hotfull, bestraffande verklighet så tenderar vi att uppleva allt som hotar denna bild som förvirrande och hotfullt. Vi upplever Kognitiv Dissonans, ett fönster mot verkligheten vi kan välja att öppna, lite försiktigt kika ut igenom eller genast spika igen.
Ett överkönsligt brandlarm
CPTS är alltså stress som uppstår väldigt tidigt och pågår väldigt länge under tiden då mycket av grunden i våra nervsystem byggs och vår hjärna är som mest plastisk. Eftersom denna stress sitter så djupt rotad i oss och inte är kopplad till enstaka händelse(r) kan den inte som PTS utlösa flasbacks där vi tappar kontakt med verkligheten och upplever oss vara tillbaka i exempelvis krigszonen. Däremot har den, då våra mer utvecklade coping stragier inte förmår skydda oss, en tendes att kunna triggas av väldigt små signaler och skicka oss tillbaka i en emotional flashback där vi känslomässigt regriderar till någon av våra default 4 F. Vi tappar alltså inte verklighetskontakten så vi tror vi befinner oss någon annan stans men känslorna tar ändå helt över kommandot och får oss att reagera/agera helt oproportionerligt i förhållande till verkligheten.
Men vad är då själva Traumat?
Lite repetition men det skadar nog inte…
Själva traumat består alltså i att vi, till förmån för olika strategier för att få det vi behöver från vår omgivning, ”väljer” att överge oss själva.. Vi ger upp vårt ”autentiska jag” och blir någon som omgivningen kan gilla, hantera, se och låta vara med i gemenskapen. Detta övergivande påbörjas extremt tidigt och sker till absolut största delen helt omedvetet. Dessa erfarenheter och Coping Strategier blir sedan grunden till våra relationer med omvärlden och oss själva.
Då dessa strategier från början gällde överlevnad och utvecklades ”förmedvetet” blir de rigida och svåra att såväl upptäcka som ändra på. Särskilt svårt att förändra blir det i den miljö (de relationer) de en gång utveckaldes i. Ovanpå detta elände så har vi dessutom en tendens att ingå i och skapa liknande relationer senare i livet, inte minst de mer intima, om vi alls förmår ha sådana….. Då vi har dålig kontakt med våra egna känslor och verkligheten så tenderar vi att välja det vi vet hur vi skall hantera.
Det positiva i kråksången! 👊❤️🙏😊
Traumat är alltså inte händelserna i sig, något som bör upplevas eftersom det ju faktiskt är ”för sent att få en lycklig barndom”. Traumat består i stället i hur vi ”valde” att hanterade vår omgivning och det det som hände, val och lösningar som var nödvändiga då men som senare i livet starkt begränsat oss kanske t o m gjort oss sjuka, fysiskt och/eller mentalt. Kan vi bli mer medvetna om dessa val (via mer kunskap och bättre kontakt med våra känslor/kroppar) har vi möjlighet att välja om och därmed läka våra allra djupaste trauma. Inte enkelt men sant och definitivt 👍
Utan aktiv handling ingen varaktig förändring
Jag väljer att tro på och stå upp för mig själv och dessutom tala öppet, trots rädsla och trots att jag är medveten om risken. Att jag sedan accepterar straffet/priset för detta utan att, trots alla inre och ibland även yttre….. ”röster” som insisiterar….. döma mig själv som fånig, svag, egoisitisk och mentalt instabil är mitt sätt att läka. Genom verklig handling lär jag mitt nervsystem att rädslan för att öppet visa vem jag inte längre är befogad.
Mitt skrivande här och på annat håll handlar delvis om att hjälpa resten av familjen och då främst mina barn att börja leta sig ut ur den livsförnekande dödskult som en narcisstisk familj är men mest av allt är det mitt sätt att fortsätta frigöra mig själv. Helt i linje med i vilken ordning man skall hantera syrgasmaskerna på flyget 😊
5 min Fantastisk definition av Trauma och hur vi kan läka även det djupaste ( Gabor Maté)
Fri vilja?
Jag använder här ord som ”väljer” o ”spelar” inom citationstecken. Det gör jag eftersom jag anser att detta sker helt omedvetet, åtminstone tidigt i livet och för de flesta även senare, möjligen med undantag för psykopater och ”Malignant Narcissists”. Om detta ”tvistar de lärde” vilka dessa nu är….. För övrigt ännu ett av morsans……
Min inställning i frågan är att jag tro att det friska finns i varje människa men att det i vissa kan det vara så djupt begravet och väl ”skyddat” att det aldrig når dagens ljus och definitivt inte så länge strategierna fungerar……. mer om detta i kommande inlägg.
När jag talar om anknytning syftar jag på Primary Caregiver men eftersom denne nästan alltid är modern så använder jag order Mor
Familjen 