I Rymden kan ingen höra dig skrika….

Är titeln på en bok jag inte läst men en känsla jag känner väl igen från min barndom. Att inte nå fram, inte bli hörd (inte finnas till….) är, av natutrliga skäl 😊 en känsla jag emellanåt brottas med i mitt delande med er, fast inte bara det….. Där finns även en känsla av att vara iakttagen och dömd av någon diffus, ansiktslös och oberäknelig bestraffare som när som helst kan slå till som blixt från klar himmel. Även detta är en känsla/rädsla som funnits med mig så länge jag kan minnas. Dessa känslor och rädslor ihop med förvirrande budskap har format och begränsat mig och hela mitt liv. De har sitt urprung i dysfuntionella relationer. De har gett upphov till nya dysfunktionella relationer och kan bara lösas genom att utmanas och besegras i relationer.

Mitt skrivande med er är mitt sätt att utmana och besegra dessa rädslor. Ni är ju så nära urprunget jag kan komma så det är i min relation med er jag kan lära mest och därmed nå längst, även om det innebär att jag. Dessa utmaningar är slag jag emellanåt förlorar, ofta efter att jag blottat mig lite väl mycket, varit lite för optimistisk och vågat lite för mycket

Retraumatazing….?

Emellanåt, då jag varit lite för optimistisk, kanske delat lite för mycket, visat mig lite för sårbar eller ”vågat” lite för mycket, tar den där gamla rädslan över och jag trillar, återigen ner i mitt ”gamla hål”, alltså isolering, rädsla, självhat, känslan av Total hopplöshet….. och så vidare. Påminner lite om bipolaritet….. För att använda den terminologin och förklaringsamodell som jag sedan många år jobbar med med, så triggar jag, alldeles på egen hand… en ”Emotional Flasback” som utläser mina trauma responses Flight/Freeze. (Mer om detta i framtida inlägg)

Oklokt?

Många skulle nog avråda från att ägna så mycket energi åt någon/några som i princip inte ger någon som helst respons och hävda att detta är meningslöst ”upprepningstvång” som ”återtraumatiserar” mig och hindrar mig från att komma vidare.

Det beror på…..

Är ens fokus på enstaka individ eller på att bli bekräftad håller jag helt med om att det snarare håller dysfunktion vid liv hos bägge parter. När det gäller ett ”helt system” (en familj eller annan social grupp) vill jag påstå att det, beroende på hur långt man själv nått och hur ens ”psykosociala”  situation ser ut i övrigt. Kan man ”jobba” från en någorlunda trygg plats och det gäller ens biologiska familj tror jag det är ett sätta att både lära mer om sina triggers och lära om.

Doftljus, yoga och positivt tänkande kan väl vara trevligt……

Det man kallar personlig utveckling handlar inte om att bara lägga till och lära nytt. Den viktigaste och betydligt svåra är att bli av med det man en gång lärt sig. Lärt sig i en situation då man inte hade något val, då man var helt beroende av omgivningens välvilja förmågor respektive begränsingar. En situation väldigt få vuxna människor befinner sig i men vars lärdomar fortfarande styr många människors liv. Varje gång vi vågar lita på verkligheten, oss själva och trots starkt motstånd, ångest och rädsla, agerar tvärt emot vad vi en gång tvingats lära så kommer vi, även om vi tillfälligt tappar tron på oss själva, känner panik för vad vi gjort, förutsatt att vi inte backar, tillbaka lite starkare och lite klokare. Detta är i alla fall min erfarenhet 😊

Tidigare försök….

Jag har försökt dela egna upplevelser o insikter kring dysfunktionella beteenden inom de familjer där jag är eller varit en del många gånger under de 17(!) år som nu gått sedan jag bröt mig loss från relationen med kvinnan jag valde som mor till mina barn. Det jag först kommer att tänka på gäller händelser i samband med Gustavs student. Det verkade gå bra men gick sedan åt helvete med sång 😂 (nån kanske minns…..?) Vid detta tillfälle förstod jag ännu väldigt lite av de krafter och mekanismer som kickar in när man går från att vara en naiv, inte ont anande enabler till att bli ett hot mot hela ”världsordningen” i en dysfunktionell ”narcisstiskt organisedrad” familj.

Avsaknad av stabil IRL support

Vid senare försök har jag förstått betydligt mer. Det som då fattats har varit stabil och ovillkorad ”support”. Med support menar jag då inte folk som förstår och håller med mig om allt, jag är ju inte narcissit utan codependant people pleaser😉Nej, jag syftar på vardagliga sunda  relationer med människor, alltifrån på gatan till affären, vänner och familj för vilka jag inte måste spela eller leva upp till nån bestämd roll. En tillvaro där fleratlet av människor signalerar och besvara signaler att man är vänner och inte misstänksamma och på sin vakt mot varandra.

Människor med ”Beginners mind”

Dessa människor behöver inte veta, fatta eller hålla med om nånting som berör narcissism, trauma och familjedysfunktion. Det räcker gott att de är öppet nyfikna på livet, själva någorlunda trygga och väl grundade i verkligheten. I den närmaste relationen kan det även vara en människor som inte alls håller med mig om hur jag skall agera, typ när det gäller min biologiska familj men ändå accepterar mina beslut, inte dömer mig då jag ”faller” och litar på att jag trots jobbiga emotional flashbacks ändå vet vad jag håller på med och ser att jag ändå rör mig framåt. Ja det skulle kunna sammanfattas med en partner som är väl motiverad, har tålamod samt förstår och accepterar sunda gränser.

Nu kan inga rädslor få mig att ge upp

Ovan nämnda typ av support trodde jag mig kunna  hittat i Afrika. Det gjorde jag och det är den supporten som gör att jag, trots gamla rädslor jag utmanar och ibland ”förlorar” strider mot ”ansiktslösa oberäkneliga bestraffare”, trots känslan av att ropa ut i tomma rymde och att jag endast erhåller enstaka, och då oftast negativ respons ändå kan, vågar och orkar fortsätta. Orkar fortsätta att dela en så ärlig bild av mig själv och mitt liv som möjligt men bit för bit även börja dela mer kontroversiella tankar.

Jag fortsätter och uppgraderar

Jag behåller gruppen i WhatsApp för snabba delningar utan mycket text.

Lite längre mer genomarbetade  inlägg som jag vill skall finnas tillgängliga och sökbara ”för alltid” hamnar här.

Instagram använder jag för att fördjupa mina insikter och få lite nya perspektiv, men mest av allt för att få inspiration samt för att hitta vettigt materiel i ”kortform” som andra har skapat och jag kan dela vidare. Problemet med det senare är att det finns alldeles för mycket sådant nu 😊

Jo, just det….

Mitt skrivande o delande handlar inte bara om att ”rädda” er. Det handlar faktiskt i första hand om att fortsätta rädda mig själv och inte nöja mig med att vara ”nästan framme” och på behörigt fysiskt avstånd.

Och avslutningsvis…

I min post, ”Immobilize without Fear” från 2017, beskriver en teori som kom att bli en av grundstenarna när jag för ca 8 år sedan ”la upp strategin” för min ”resa”. En resa som, tack vare detta fördrag på Stanford kom att leda mig ända till Hippopoint 😊 (om ni kollar det inlägget föröstår n i referensen)

Jag kommer, i framtida inlägg, att återkomma till mycket av det jag nämt här, inte minst till Pete Walkers utmärkta förklaringsmodell för olika Coping Strategkies och hur vi triggas tlll ”Emotional Falasbacks”. I detta ämne skrev jag redan för snart 7 (!) år sedan, då jag ännu skrev på engelska…. två inlägg Emotinal Falshbacks Pete Walker och Complex PTSD from Surviving to Thriving (Titeln på hans bästa bok) Det är långa texter som jag inte orkat läsa igenom nu 😊 men det är den förklaringsmodell jag jobbat och fortfarande jobbar efter när det gäller att förstå såväl mina coping strategies som mina triggers och skillnande mellan verkligheten och mina Emotional Flashbacks.

Sidan där jag lärt och tagit mycket av texten från: https://www.pete-walker.com/