Detta inlägg är skrivet lördagen tre dagar efter att Rolex flyttat ut.
Föer ett par dagar sedan fick jag detta meddelande från en som följer det jag delar i WhatsApp:
”Stora förändringar för dig hör jag. Hoppas att ni hittar någon form av samförstånd till slut.”
En uppskattad bekräftelse🙏 och i ”normala” fall en realistisk förhoppning. För mig är dock hoppet om att vi någonsin skall kunna nå någon som helst form av samförstånd något jag måste radera om jag skall komma ur detta med livet och förståndet i behåll.
I min uppdatering på WhatsApp från dagen efter att de flyttat ut skrev jag bl a detta:
”Hon hävdar att hon inte kommer att sabotera min och barnens relation och det tror jag av många skäl på.
Hopp/önsketänkande….. sen resonerar jag logiskt:
Jag har pratat om att fortsätta betala tjejernas skolavgifter och även ge bidrag till hyran. Hon flyttade dock utan krav på någonting och skall enligt uppgift överleva på ett lån från sin syster på 50 000 Ksh(knappt 4000 kr) som hon skall börja betala tillbaks i Januari. Det låter tufft, såvida hon inte har ”lagt undan” i smyg.”
Trauma bond
Hur mycket bevis skall jag behöva? Vem är det jag försöker övertyga? Hoppas jag på ”hjälp utifrån”?
Jag har genomskådat en person vars hela liv är en föreställning där hon måste känna att hon är ”on top”/in control. En föreställning/fasad hon lägger ned väldigt mycket tid på att upprätthålla, såväl inför omgivningen som sig själv.
Jag började ifrågasätta hennes motiv för vår relation redan för typ 15 månader sedan. Det hon visade då, ihop med alla 🚩🚩 hon visat med början redan i text innan vi träffats….borde räckte för att jag skulle inse att det var dags att ”lämna skutan”, det gjorde jag inte. Jag sa ifrån, ”fick några smulor”, slappnade av och sänkte min gard. Det gick så långt att vi (jag) för ett år sedan köpte ännu en tomt, i hennes namn…..
November började jag inse att det jag för denna kvinna bara var ett ”means for an end” och började ifrågasätta allt mer. Det blev mer drama varvat med ”smulor” av normalitet som klamrade fast mig vid. Ett traumabond som, turligt nog….. saknade stark sexuell komponent. Det är mest min relation till barnen och min ”Maligna optimism” som hållt mig kvar och något jag fortfarande måste hantera utan att hemfalla åt hopp…
She overplayed her hand
I takt med att jag sa ifrån (försökte sätta henne på plats…) men sedan återigen gav med mig, satte in pengar på konton jag inte hade någon åtkomst till, gick med på att skaffa höns, bidra till lite allt möhligt utanför hemnet. Till sist hade hennes självförtroende växt sig så starkt att hon på eget bevåg i princip flinande berättade att hon tömt konton, ljugit om att hon försökt sälja tomter (något vi kommit överens om och hon påstått) Där gick hon över gränsen med mig….. jag tror hon har fattat det så nu är det bara krig utan några som helst regler som gäller. Det måste jag förstå och agera utifrån.
Kommande inlägg:
Jag skall försöka sammanfatta och analyser min och Rolex relation i följande inslag:
- Återfall för mindre än en vecka sedan
- De röda flaggorna
- Rolex massiva övertag
- Stegen mot vägs ände
Jag funderar oxå på att skriva ett inlägg där jag beskriver hur jag tror saker kommer att utvecklas.
Familjen 