Det är inte bara min syster som klamrat sig fast vid idén att jag är Psykiskt Sjuk… Detta var även en av de ”lösningar” mitt ex försökte efter att jag våren 2007 överraskat henne med att äntligen ta mitt ansvar och lämna vår relation, något jag, eftersom hon aldrig var nöjd med mig närapå räknade med att hon skulle känna sig tacksam över…..
”Vi har det inte sämre än andra”
Detta var under 23 år alltid hennes svar då jag uttryckte missnöje med vår relation. Detta var oftast slutet på våra samtal men om jag insisterade så var det alltid jag som var problemet. Hon skickade mig tre gånger till terapi för att jag skulle få ordning på mina problem, mina depressiva symptom, min oro och min ångest. Det första tillfället var då vi varit ihop mindre än ett år och ännu inte fått barn, den andra då vi varit ihop i 15 år. Bägge dessa omgångar terapi ledde till seriösa försök från min sida att lämna henne. Det var väl inte riktigt det hon tänkt men hon redde ut bägge situationerna enligt egen uppgift efter att ha konsulterat respektive terapeut, alltså en form av triangulation.
Hon skickade mig oxå till en psykiatriker/terapeut i Kalmar som en av hennes barndomsvänner gått hos. Det var aldrig någon terapi utan bara några samtal som sedan ledde till ett besök per halvår för att förnya mitt recept på antidepressiva. En lösning som passade henne betydligt bättre då den ”bevisade” att det var jag som var problemet……
Allt var under kontroll…..
Det hade gått 6 år sedan mitt senaste seriösa urbrytningsförsök som hon lyckats avstyra. Hon jobbade som barnmorska, Gustav skulle sluta grundskolan och Felicia hade precis tagit studenten. Manfred läste prestigefyllda linjen för teknisk fysik i Linköping och jag var fullt upptagen med att bedriva stormarbete i skogen med runt 10 anställda. En ganska lyckad familj hon inte behövde skämmas för tills bomben slog ner då jag meddelade att jag ville skiljas.
Jag vet inte vad som skedde i hemmet då hon insåg att det var allvar och att det fanns en annan kvinna med i bilden men jag tror det var första gången våra barn såg sin mamma ”bryta ihop”. Eftersom de växt upp med henne som den ”starka” och stabila som alltid hade full kontroll så måste detta ha varit en ganska omskakande upplevelse och det var definitivt en upplevelse som lät henne förvandlas till ett offer och mig till den hemska boven i dramat. En bild som i stort sett, efter 18 år ännu råder…….
Tillfälligt tillstånd
Jag tror hon gick på några stödsamtal (?) men började samtidigt inleda en mängd åtgärder. r vars typ och omfattnjng jag dock inte skulle komma att inse förrän många år senare. Detta är den första av en serie inlägg där jag kommer att beskriva dessa åtgärder, hur de påverkat min relation till mina barn, i princip stulit 18 år av den med Manfred och Felicia, hur jag ovetandes och tacksam för det lilla spelat med tills jag 7 år efter skillsmässan fult ut genomskådade henne. Det handlar om åtgärder i syfte att isolera mig från såväl våra barn som hennes del av familjen och andra delar av omgvivningen där hon hade möjlighet. Åtgärder jag inte kunnat drömma om och som jag blev medveten om först flera år därefter. En av dem blev jag dock blev varse ganska snabbt. En åtgärd som, liksom de flesta andra handlade om att återigen blanda in tredje part denna gång i ett ganska desperat försök att återställa ordningen, i verkligheten men allra mest i hennes eget huvud…..
Hon tog kontakt med min psykiatriker
Denna gång med en önskan om att han skulle göra en utvärdering av huruvida jag gått in i ett maniskt skov. Han kanske t o m kunde skriva ut ett vårdintyg….. Sådant var hon ju bekant med sedan sin utbildning till undersköterska inom psykiatrin och detta skulle ju verklgen stärka hennes position som ”normal” i förhållande till mig. Jag tror kanske inte detta var ett uttalat önskemål (?) men hon hoppades definitvt på en yttre förklaring från en auktoritet till hur jag kunde få för mig att göra det ”oförlåtliga” och ”oförklarliga” och lämna henne.
Han ringde, vi träffades och jag betalde…..
Han ringde upp mig, berättade om hennes begäran och frågade om det var ok. Jag ställde upp, körde till Kalmar och blev utvärderad. Jag berättade om min situation, att jag flera gånger försökt lämna henne och att jag nu hade ”draghjälp” i form av en annan kvinna. Jag berättade också att den nya relationen innehöll en hel del 🚩🚩 men att jag ändå ämnade att gå vidare med denna, att jag såg den som en chans att komma loss från något jag inte lyckats ta mig ur på egen hand. Jag har för mig jag sa något i stil med ”om jag efter alla åt inte tar denhär chansen kan jag lika gärna hoppa i sjön direkt”
Compos mentis
Hans bedömning var att jag verkade vara allt annat än manisk utan tvärtom väldigt samlad och medveten om vad jag ville och gjorde. Räkningen för denna utvärdering gick sedan till mig….. Typiskt mig att gå med på det 😂😂
Denna ovilja/oförmåga att hävda min rätt ekonomiskt är för övrigt en del av mina osunda överlevnadsstrategier jag fortfarande måste jobba med. Mer om det kommer i inlägg om problem i min nuvarande livssituation…..
Jag har blivit häntad av polis….
Det var dock efter initiativ av en annan av kvinnorna i mitt liv 😩 Denna enda gång (förutom i samband med min vapenvägran 1987….😊) fick jag välja själv om jag ville bli inlagd. Till detta tackade jag nej och tog tunnelbanan hem till Bagarmossen. Beskrivning av denna händelse kommer som ett exempel på hur narcisster kan arrangera ganska avancerade föreställningar i syfte att ta sig ut en relation som de inte längre kan kontrollera som vinnare. Arbetsnamnet för detta inlägg är ”Själmordsdramat i Bagis”
Familjen 