”Öppet brev” till min bror

Hej Bror!

Jag är fullt medveten om att det jag ”håller på med” upprör många i familjen. Detta är inte mitt mål men en oundviklig konsekvens och ett tydligt tecken på att jag inte är helt ute och cyklar. Det kan förvisso även vara ett tecken på att jag, som vår syster hävdar, är psykiskt sjuk. Vilken av dessa tolkningar som stämmer bäst med verklighetn överlåter jag åt var och en att själva eller i samråd med andra/varandra att avgöra.

Du sa tidigt då jag började diskutera familjedysfunktion och det jag kallar trauma att det nog var bättre att inget ”veta” (inte minnas/reflektera/känna efter). Du har senare skrivit att du är helt ointresserad av det mesta jag delar och efter det i protest lämnat en gruppkonversation jag tagit initiativ till, klara besked och jag har sedan dess inte riktat något direkt till dig. Det gör jag inte nu heller utan väljer att tala till dig i form av detta ”öppna brev” eftersom jag anser att din och min relation, och särskilt de problematiska delarna, inte bara handlar om oss utan är en del av problematiken i vår familj och roller vi spelat/spelar. Läs gärna The Identified Patient om du blir nyfiken på vad jag menar. Jag är också fullständigt övertygad om att det enda som kan rå på denna problematik är att den exponeras öppet.

VI KÖR SÅ LÄNGE DET HÅLLER

Fungerar ens liv någorlunda bra så är det kanske lika bra att inte fundera så mycket. Detta är ju också en ”lösning” som flera i familjen i olika extrem grad valt, framförallt mina barn. För mig har livet aldrig fungerat så bra att jag inte försökt förstå vad det varit för fel och främst då vad som varit fel med mig. Efter att ”mitt livs kärlek” (Ulla) drog från mig och vår gemensamma dröm nådde jag dock en punkt utan återvändo. Jag insåg att jag var tvungen att gå till botten med allt. Våga möta och förstå alla känslor jag desperat försökt fly från i hela mitt liv och ifrågasätta hela idén om vem jag var. Jag började också inse att det kanske inte bara var mig det var fel på.

Detta var långt ifrån nån AHA-upplevelse där allting ändrades på ett ögonblick utan jag gjorde länge mer eller mindra desperata försök att ”hålla ihop korthuset”. Året efter att Ulla drog och jag försökte driva trucken vidare ensam var helt extremt kaotiskt men det blev inte mycket bättre sen. Jag dejtade, avslutade det mesta snabbt men fastnade i ett par riktigt sjuka relationer. Jag blev utslängd ur min bostad, bodde inneboende hos minst sagt ganska knepiga människor, 4 ställen på mindre än ett år, varvat med 4 vändor på psyket (totalt 6-7 veckor…)

Jag hade en on/off relation med en kvinna i Spanien som jag till sist bokstavligen flydde ifrån hem till en väldigt osund beroendesituation med min syster. Där blev det ytterligare ett par vändor till psyket.

Under hela denna tid klamrade jag mig desperat fast vid ting och aktiviteter som tidigare varit viktiga delar av min ”identitet”, VW Transporter, Subarun, Foodrucken hästtransport, skogsverktyg, forskajaker, skridskoåkning mm och givetvis min Indiska Mat. När jag tänker på åren 2015-2023 har jag svårt att förstå att jag ens överlevde…

men det gjorde jag 😊

Trots att min syster uttryckte oro över att jag skulle ta mitt liv…. och t o m bad grannar gå och titta efter när jag inte svarade i telefon då hon ringde för att höra hur jag mådde och ge lite goda råd….. Ja oro för självmord var ju även något Ulla uttryckte fast aldrig till mig personligen utan i form av ett väl regisserat drama med stor publik, ett drama jag har för mig du ingick i som en av av två inringda åskådare på plats… (stämmer det?) Ett drama vår syster sedan informerades om. En slags avskedsföreställning där Ulla officiellt lämnade vår relation efter att hon förmedlat bilden av sig själv som den starka, goda, stabila, empatiska och samtidigt fick er andra att ”förstå” hur illa ställt det var med mig. Ett imponerande och mycket välregisserat skådespel som dock faller ihop som ett korthus bara man beskriver dess ”timeline”. Jag kommer att beskriva detta mer detaljerat i ett kommande inlägg.

Ingen lätt väg

Det är ingen lätt väg jag valt…. psyket mediciner eller varför inte självmord 😊 hade varit enklare (och inte lika förvirrande för vissa i familjen….) Det har varit extremt mycket rädsla, ångest och  motstånd att möta och övervinna, en del från omgivningen men den absoluta merparten från inre demoner och dessa har jag inte helt fått död på ännu, trots att jag vill påstå att jag nått rätt långt.

Jag är inte fiende till någon i familjen bara till de ”nedärvda demoner” jag anser fortfarande kontrollerar mycket. Jag befinner mig på nu ”utsidan” inte helt fri från dessa demoner men tillräckligt fri för att inte kunna varken skrämmas eller lockas tillbaka min plats som familjens mesta looser Det Svarta Fåret

Min största motivation utöver mitt eget fortsatta tillfrisknande (en förutsättning) är att försöka hjälpa mina barn ut ur mörkret men jag välkomnar alla som känner behovet, vill och vågar ut hit ”i solen” och trampar upp en stig som andra (kanske?) kan använda delar av för att hitta sin egen väg ut.