Det Svarta Fåret

Det, ofta naiva, svarta fåret

I en dysfunktionell/narcissistikt organiserad familj spelar alla olika roller och det finns alltid en person som står längst ned i hierarkin. Det kan vara ett ”Svart Får” (looser) som övriga medlemmar kan se ned på, tycka lite synd om, t o m ”oroa sig för” men viktigast av allt känna sig tacksamma för att själva inte behöva vara. ….Det ideala ”fåret” är naivt och ser sig själv som helt jämbördig. Den rollen har jag ofta spelat.

Blir till ett hot

Om det svarta fåret ”gör uppror”, genom att börja kritisera/ifrågasätta saker och försöker bryta sig loss från sin roll i familjen, genom skilsmässa, kanske flytt till Afrika 😉 eller nån ännu mer, åtminstone till det yttre……. radikal förändring, ”förvandlas” personen plötsligt  från en ”stabiliserande” faktor till ett potentiellt hot mot stabiliteten, ”gemenskapen” och i förlängningen övriga medlemmars egna identiteter och platser i hierarkin.

Vad händer då?

Vanligt är att den som känner sig själv och sin position mest hotad då inleder ett intensivt arbete för att ”återställa ordningen”. Detta kan ske genom att inte ta ”försöket” på allvar, låtsas som om ingenting hänt, genom att med stor beslutsamhet försöka återföra ”rymlingen” till sin plats i flocken eller åtminstone få tyst på densamme..

Om inget av detta funkar kan hen ändra ”ståndpunkt” till ”förstående” och försvarande av det uppror som först skapade förvirring och upplevdes som ett hot. Denna ”lösning”  bidrar, förutom till återfådd känsla av kontroll också till att få hen att framstå som en ”förstående empatisk försvarar ev de svaga”. (”Sann Liberal”)

Jag har både själv upplevt och sett exempel på samtliga dessa ”lösningar” i olika delar av min familj.

Plan B

När detta inte fungerar, inleds vanligvis ett arbete för att smutskasta, isolera och göra ”upprorsmakaren” till en Syndabock. Detta har för säkerhets skull ofta sedan länge förberetts, starkt Narcissistiska individer lämnar inget åt slumpen och har alltid en Plan B.

Detta kan ske öppet men sker oftast mer dolt/manipulativt…. Efter att jag lämnat min hustru och hon insett att det nog skulle bli svårt att få mig tillbaka i ”fållan”… inledde hon, mig helt ovetandes ett mycket intensiv och tämligen framgångsrik dylik sådan kampanj. Så framgångsrik att hon själv mest bara belåtet kunde stå vid sidan, se på och t o m själv framstå som förespråkare av återförening.

Om detta har jag en hel del historier jag, om det visar sig nödvändigt kommer att berätta.

Mitt senaste ”försök”

Efter mitt senaste ”försök” att bryta mig loss har jag, främst från min syster, sett exempel på de två första ”lösningarna” och vid tidigare kriser/instabilitet i familjen, såväl den beslutsamma som den ”empatiska”. Huruvida jag aktivt utsatts/utsätts för någon ”Plan B” och om det kommer att leda till att jag ”blir en Morbror Sven” (min mors yngre bror som förpassades till historien klassad som ”looser”) har jag ingen uppfattning om. Jag tror dock att min ställning som en unik individ i familjen ändå är lite för stark för att den lösningen skall fungera 😉 dessutom så jobbar, som bekant hårt på att inte inte falla i glömska 👊❤️🙏

En unik chans

Kognitiv dissonans är alltid obehagligt och riktigt otrevligt när den beröre ”core believes” kring den egna identiteten, bilden av verkligheten och den roll man själv tvingats spela i en dysfunktionell familj för att passa in. Samtidigt så är den ett fönster mot större frihet, ett fönster man kan ”välja” att genast slå igen, öppna eller åtminstone ”lite diskret” kika ut genom. Ju större motstånd (rädsla) man känner dessto mer finns sannolikt att vinna på att att inte bara slå igen det.

Min strategi

Min ”familjestrategi” är att underhålla en, för så många som möjligt…. hanterbar nivå av kognitiv dissonas kring vem jag är samt min och vår familjs menatal hälsa. Detta gör jag genom att vara den som tar det första ”defintiva steget” och mina intensiva försök att undvika att bli en ”Morbror Sven” utan i stället bli en nagel i ögat på det dysfunktionella, fortsätta skriva om der samt bli och förbli ett synligt och levande bevis på att ”uppror” och förändring faktiskt är, om än långt ifrån enkelt…. så i vart fall möjligt.

Från naivt offer till förebild?

Att det svarta fåret och kanske ännu mer om den som gjorts till syndabock och fullt ut insett att hen inget har att förlora (annat än möjligen ur ett ytligt/kortsiktigt perspektiv) är den som är mest likely att bryta sig loss är väl ganska logiskt, eller?  Att helt ”släppa taget” är definitivt inte lätt, särskilt som man ofta kan stå ganska ensam när man når en sådan punkt.

Att någon i familjen gått före, lyckats undvika att ”Bli en Morbror Sven”, sått lite frön av ”hälsosamt tvivel” och trampat upp en stig är ingen garanti för nånting men nog borde ändå göra det lite lättare för andra vars roll börjar bli för kostsam att leva upp till att våga börja ifrågasätta. En person man inte behöver förklara eller ”bevisa” nånting för som ”väntar på utsidan”……

Inte alltid sant….

Det svarta fåret/syndabocken/den identifierade patienten har ofta mer insikter om och erfarenhet om vad som pågår ”under ytan” i familjen än övriga medlemmar. Det är också denna individ som är mest trolig att börja ifrågasätta och kanske t o m  lämna. Att denne alltid är den mest mentalt hälsosamme är dock inte en absolut sanning. Det svarta fåret kan själv ha starka narcisstisks drag och mer vara ute efter att avancera i hierarkin……och framställa sig som ett offer. Även detta tycker jag mig ha sett på nära håll. Var jag befinner mig i detta överlåter jag åt er läsare att själva fundera över. 😊

Rollerna kan skifta…

Rollerna i en dysfunktionell familj är inte för alltid låsta utan kan skifta när förutsättningarna och verkligheten förändras. Det kan handla om att nya individer inordnas i ”systemet” eller att någon inte längre orkar spela sin tilldelade roll. Detta kan då leda till att det Svarta Fåret  bli befriad från sin roll till ”förmån” för ”nykomlingen” eller någon  som ”degraderats” från sin, till synes mer fördelaktiga roll, kanske Ett Golden Child som inte lägre orkar ”leverera”. Det är alltid rollen som är det viktiga, aldrig individen..

Även detta har jag både sett och själv upplevt i de olika familjekonstellationer jag varit en del av.

Vad händer sen?

Vad som sker om/när den som ”suttit på Svarte Petter” lyckas lämna ”systemet”, (utan att ”bli en Morbror Sven”…..) har jag (ännu…) ingen erfarenhet av men rollen är så viktig att det nog innebära att någon annan tvingas ta eller kanske åtefå den. Inte en behaglig upplevelse men, särskilt med lite insikt, en chans att bli den näste att bryta sig loss.