The Identified Patient

av Mats, publicerad i Narcissismskolan, Traumaskolan

Enligt Google AI:

In a family therapy context, an ”identified patient” (IP) is a family member who is perceived as the primary source of problems or the one whose behavior is causing family members to seek help. Essentially, the IP is the one who is often the subject of the family’s attention and concern. While their behavior may be the reason the family seeks help, it’s important to understand that the IP’s problems often reflect broader issues within the family system. 

Here’s a more detailed breakdown:

  • The family’s ”problem”:The IP is the person whose behavior is considered the cause of the family’s problems, leading them to seek professional help. 
  • Not always the ”real problem”:The IP’s problems might actually be a symptom of deeper family dynamics or unresolved issues. 
  • Focus on the entire family:Family therapists often emphasize that all family members should participate in treatment to address the underlying problems, rather than solely focusing on the IP. 
  • Can be anyone:The IP can be any family member, not just a child or the ”black sheep”. 
  • Potential for misidentification:The IP role can sometimes be misapplied, leading to a single family member bearing the brunt of the family’s challenges. 
  • Can be a ”black sheep” or scapegoat:The IP is often perceived as the source of problems and may be labeled as the ”black sheep” or scapegoat within the family. 

Den bekväma lösningen

Texten ovan utgår från ”a family therapy context” Det  finns terapeuter som jobbar utifrån det perspektivet men de är tyvärr sällsynta. ”Västerlandets” helt dominerande syn på mental ohälsa fokuserar nästan helt på symptom som anses orskakade av att det är ”något fel i huvet” hos Individen orsakat av gener och/eller kemisk obalans. Fel som, i bästa fall…. kan lindras genom att testa lite olika psykokfarmaka, så att patienten kan ”fungera bättre” i sin omgivning.

Redan 1970….

Inget gammalt minne avsett att stärka en upplevelse utan anteckningar i princip förda på plats.

När mina föräldrar 1970, för att jag led av svåra ångestattacker, sömnsvårigheter och ”anger issues” när jag blev retad i skolan, tog mig till BUP i Västerås blev jag familjens Identifierade Patient. Detta skedde, enligt journalanteckningar jag skickade efter 2017, på min fars initiativ eftersom  han kände igen mina problem från sig själv medan min mor mest pushade för idén att jag skulle hoppa över en klass för att jag var så ”intelligent”……

Att min far drev igenom detta var absolut ett initiativ bottnat i empati och välvilja men det bidrog givetvis,  trots att terapeuten/psykologen inte hade några som helst problem att redan vi första mötet (då hela familjen var närvarande) konstatera att problemen inte var begränsande till mig utan mycket handlade mina föräldrars oförmåga ”ge adekvat kontakt respektive fokuseta på nåt annat än sig själv…. till att förstärka min uppfattning att det var mig det var fel på.

En helt normal slutsats

Den slutsats alla barn som växer upp med känslomässigt omogna/narcissistiska föräldrar är att det är de själva och inte omgivningen som är problemet. Om detta sedan ”bekräftas” även från andra håll, typ skola och/eller att de tas till någon slags specialist och kanske t o m får en diagnos (något som ju inte är helt ovanligt idag… 😬) så stärker detta givetvis den känslan. En upplevelse kring den egna personen som sedan kan leda till att man hamnar i relationer som bygger på en outtalade överenskommelse om vem som har rätt, vem som är ”frisk”, normal (eller då detta vacklar vem som är offer respective förövare)

Sandlåda och sömnmedel

Ungefär såhär och där fick jag bla bygga en modell av min familj och visa var jag och övriga befann sig i förhållande till varandra.

Jag gick någon slags ”lekterapi” i närmare ett år och fick på min mors, (till lika farmaceuts…) begäran även sömnmedel utskrivet. Då det efter ett år gjordes en slags utvärdering sa jag att jag ”blivit bättre på att inte tänka de hemska tankarna” (om döden och att vara ensam i universum för alltid….) Tankar och känslor jag sedan på olika vis lyckats hålla någorlunda under kontroll tills jag i november 2015, vid 53 års ålder, blev lämnad av ”the Love of My Life”.

Till Terapeuters försvar

Att terapeuten på BUP inte kunde göra mer än att försöka hjälpa mig hantera mina symptom är väl ganska självklart, det var ju jag som var den Identifierade Patienten…… Till försvar för terapeuter i allmänhet kan sägas att förhållandet till familjen är något som indivden tyvärr själv måste ta ansvar för. Att försöka bryta sig loss ur en dysfunktionell familj eller bara ett dylikt äktenskap kan ofta få stora konsekvenser….  Dock tycker jag att de åtminstone försöka skapa insikt om att problemen och lösningarna såväl som motståndet mot verklig förändring kanske ligger minst lika mycket i omgivning som hos den Identifierade Patienten.

Hyfsad ”sjukdomsinsikt” 🤪

Jag har länge förstått att allt hänger ihop,  att min ADHD, Bipolaritet, mina svårigheter att hitta rätt i relationer, mina ”problem med auktoriteter, särskilt ”ansiktslösa” sådana typ myndigheter, mina sömnproblem, mina problem att sätta gränser, stå upp för mig själv och hävda min rätt…..

Jag har ”lockats” av, erbjudits och ibland accepterat mer symptomforkuserade ”lösningar” främst i form av diagnoser med ”tillhörande” medicinering men, som sagt, länge förstått mina svårigheter och diagnoser bara är symptom, att det någonstans finns en ”Gordisk Knut” och att den ”knöts” hårt under min första tid i detta livet.

Unika ”bevis”

Att jag föddes och växte upp i en väldigt dysfunktionell, otrygg och ganska förvirrande familj har jag varit någorlunda medveten om i över 40 år…… och alltså närmare 50 år senare haft den rätt unika förmånen att få bekräftat via anteckningar förda av ett ”ögonvittne” tillika utomstående specialist.

Hur mycket problemet handlat om ”roller” jag tvingades att spela för att ”överleva” (passa in och slippa inse och hur ensam jag faktiskt var…) är en betydligt mer sentida insikt.  Roller  jag sedan fortsatt att spela i olika relationer, såväl ”romantiska” som ”vänskaps” och givetvis i min ”family of origin”. Att denna ”Gordiska Knut” inte, då jag väl funnit den  kunde lösas med ett enda kraftigt utan måste ”huggas av” om och om igen, något jag fortfarande ägnar mig åt, hade jag heller ingen aning om men det är klart, efter över 60 år i ”survival mode” finns det ju en hel del att lära om

Detta kan inte upprepas nog ofta. Du kan inte bli beroende av och söka förståelse i samma miljö som du en gång skadades i (eller har varit med om att återskapa……)

Omgivningens motstånd och inflytande

Hur viktig min roll, inte jag som individ…. varit för att andra skall ”må bra”, framförallt mina ”närmaste” och hur hårt motstånd min strävan att lämna min roll som Idetifiierad patient (Svart Får) var förstod jag inte förrän jag tog fullt ansvar för mitt liv, bröt mig loss från en väldigt osund beroendesituation (boende nästan gratis i min systers sommarstuga) och flyttade till Afrika.

Mest passivt

Detta motstånd är tyvärr mest passivt ingen kommentrerar håller med eller säger emot något av det jag delar. Jag ”följer inte längre min rollbeskrivning” och det rubbar hela ”föreställningen”. Precis som mina två äldsta barn gjort i 18 år, ”låtsas” alla (utom min syster….) i princip mest som att jag ”inte finns” åtminstone ”officiellt” Detta är inte oväntat utan en väldigt effektiv metod som används av av många sekter gentemot avhoppare.

Försvinna är dock inget jag ämnar göra.

Nästa inlägg kommer att ligga nära detta men fokusera på det svarta fårets (ibland syndabockens) viktiga roll för ”sammanhållningen” i en dysfunktionell familj.

Lämna en kommentar