Min ”immigration status” i Kenya är ännu så länge bara turist. Detta innebär att jag måste lämna landet (och östra Afrika) var 6:e månad för att kunna söka nytt visum. Förra året inföll detta i aprill och september. Inför resan i aprill hade jag känt lust att besöka Sverige och skrivit om det till familjen i god tid men den lusten försvann helt efter att jag inte fick respons från någon annan än min syster som genast såg en chans att återta lite av den kontroll över min relation med familjen hon förlorat då jag ”rymde” till Afrika (mer om det i Hur jag tappade lusten…) Jag valde i stället att äntligen, drygt 40 år senare än planerat….. återvända till Indien. Ett klokt beslut byggt på smärtsamma men nyttiga insikter kring hur liten inverkan min ”revolt” och frispråkighet verkade haft på resten av familjen eller åtminstone på min syster….. (vad som skett och sker i sinnet hos övriga familjemedlemmar har jag ingen aning om)
Jag tänkte om 😊
När det åter blev dags i september infann sig först ingen som hels lust att besöka Sverige men så tänkte jag om, det var ju inte jag som hade svårt att förhålla mig till familjen utan tvärtom. Visst kändes det lite jobbigt men samtidigt som en spännande utmaning och en möjlighet att undersöka vad för slags relation jag, efter att lämnat rollen som ”harmlöst psykfall”, kan (och vill…) ha med Sverige och min familj. Att bara försvinna vore en lite för bekväm lösning för den/de som känner sin ställning i familjen hotad av mitt ”prat”. Som förälder och numera närapå familjeäldste så har jag dessutom, i och med mitt handlande och ”prat”, åtagit mig ett ansvar att inte ”misslyckas” utan bli och förbli en stabil förebild som inte fegar ur och låter mig manipuleras av ”osunda familjetraditioner”, i vilken skepnad de än uppenbarar sig.
Pappa kommer på besök
Så fort jag bestämt mig (en vecka innan ankomst) meddelade jag vänner och familj i gruppchattar att jag var påväg. Till mina två äldsta barn skrev jag personliga meddelanden där jag uttryckte min önskan om att få träffas, dock utan att få någon form av svar, alltså precis som det varit merparten av de 18 åren sedan jag lämnade deras mor. 🙁 Gustav skrev jag för att fråga om jag var välkommen att bo där. Det var först lite öh….. och lite men……. fast sen var det klartecken 👍.
Bjöd in mig själv
Eftersom jag jobbar på att bryta ”traditionen” att 95% av min relation med familjen gått via min syster, ett ”upplägg” som efter att jag ”hamnade” som ”psykfall” i hennes sommarstuga…… till stor del även kommit att innefatta relationen med mina egna barn…..så kändes det inte aktuellt att besöka henne men så tänkte jag om även där 😊 Jag skulle ju landa på Arlanda 6 på morgonen och visste att min syster och henns man då befann sig i en lägenhet det hyrt i Hammarbyhöjden. Det skulle ju passa utmärkt med frukost där innan jag reste vidare mot Gustav i Norrköping så jag bjöd in mig själv och ”inbjudan” accepterades 😊
Ödet eller slumpen?
Det visade sig att det samma kväll skulle hållas fördelsedagskalas för min systers äldste son till vilket alla i familjenm som befann sig i Stockholm (utom Manfred som enligt uppgift inte längre hade kontakt med någon av sina kusiner) var inbjudna. Det handlade alltså om deras två söner med respektive, första barnbarnet, min bror, hans söner, deras mor och nu blev även jag inbjuden vilket jag uppskattade. Då min bror fick veta att jag var i stan och skulle vara med på kalaset erbjöd han mig att sova i hans hus i Bagis. Jag försök att bjuda med Manfred, men fick inte heller där något svar.
Lyckad kväll
Det var ju lite trist att inga av mina barn var med men det var ju ett utmärkt tillfälle för mig att undersöka hur det, efter min ”desertering” och påståenden kring familjedysfunktion, kunde fungera att umgås med dem i grupp. Det gick bra, kvällen blev lyckad med Lammstek, litet glas rött vin 😋 och ett för mig nytt ”syskon-barnbarn”. Jag hade små Afrikanska presenter så det räckte till alla men höll i övrigt en rätt låg profil och tog hand om disken medan övriga släkten babblade på.
Att bo hos min bror gick också bra, vi pratade om livet i många timmar första natten och kommande dag och det blev bara ”känsligt” då vi närmade oss ämnet ”Familjen” så det undvek jag. Jag fick sedan låna en MTB, hann med att låta mig bjudas på bastu av min vän Markku, gjorde ännu ett (misslyckat) försök att få kontkat med Manfred, denna gång genom att knacka på hans dörr och fick sedan erbjudandet att låna min brors kombi för min vidare färd söderut, något som underlättade mycket och sparade en hel del pengar.
i karlebo och hos Gustav
Jag körde söderut till min yngste son Gustav i Norrköping. Där spenderade jag sammanlagt ca 14 sköna höstdagar, varvat med ungefär lika många i min systers stuga I Karlebo för att sälja, skänka och kasta det jag inte hunit ta hand om hösten innan. I Karlebo, där jag bott i 3 år innan min flytt till Kenya var det ingen utom närmste grannen som under de två veckor jag var där ens stannade och sa hej….. Min Sudanensiske vän Daoud, i Skäggetorp, Linköping hade däremot redan innan jag meddelat mina resplaner önskat mig välkommen till Sverige så vi träffades 🤗
Först efter hot….
Jag hade svårt att ge upp mina försök att få träffa mina två äldsta barn och föreslog Gustav att han skulle höra med sin bror om vi kunde träffas alla tre i Stockholm innan jag återvände. Det trodde han dock inte skulle funka och han skall faktiskt inte behöva ta ansvar för det hans snart 40 år gamla bror inte klarar av. Att i snart 18 år försökt att vara solidarisk med ”bägge sidor” får liksom räcka.
Jag fortsatte fråga Felicia, min dotter i Kalmar om vi kunde träffas och sa jag t o m kunde komma ner bara över dan men fick inget svar, inte förrän jag efter 2 veckor skickade ett ”hot” om våldgästning…..
Nu är det dags igen
Senast om en vecka måste jag lämna Kenya (och Östra Afrika) Denna gången har jag ”varnat” många månader i förväg men trots detta inte fått någon som helst respons, varken från Felica eller Manfred. Jag har varit också helt inställd på att det nog får bli Indien igen men så väcktes tanken på att det kanske ändå…….. Maj i Sverige med barn och barnbarn känns betydligt mer lockande än både Indien och The Golden Tempel i Amritsar trots att jag drömt om att få besöka det sedan 1982 Med våldgästningar som enda ”säkra” alternativ att få träffa någon annan av mina barn än Gustav känns lite väl extremt. Jag har förvisso praktserat det, med både gott och dåligt resultat men då inte rest mer än 30 mil, 700 till en total kostand av uppemot 20 000 känns som en lite väl hög insats. Jag får nog nöja mig med en sväng till Amritsar trots allt men jag men eftersom jag inte behöver lämna landet förrän på torsdag kan jag nog, i hopp om ett mirakel…. vänta både med biljett och visumansökan åtminstone till Söndag kväll..
ljuspunkt i mörkret
Mitt besök i Stockholm visade att familjen och jag kan umgås i grupp. Mer ”privat” umgänge såväl med min bror som min syster känns dock lite onödigt känsligt och är inget jag skulle hänga upp ett Sverigebesök på.
En mycket positiv överasskning bland resans i övrigt mest negativa bekräftelser upplevde jag i samband med att jag hälsade på min bonusdotter Laura i Vetlanda, ett besök som jag, sänkt av mina misslyckade försök att få kontakt med med mina biologiska barn var nära att ställa in. Det blev ett mycket trevligt besök som ledde till att jag fortsatte ned till Bäckaby, Byn jag lämnade för 11 år sedan och där upptäckte att jag fortfarande hade vänner som välkomnade mitt uppdykande, vänner som tillsammans med Laura kan utgöra en del av motivation att besöka Sverige och kanske t o m utgöra basen för ett sådant besök. Jag delade lite om detta besök i min WhatsApp-grupp men ämnar beskriva det i ett eget inlägg här på bloggen.
Tufft inlägg
Detta inlägg var tufft och tog många timmar att skriva. Det är inte ämnat som ett sätt att fiska medlidande, eller få någon att skämmas, jag vet var vi kommer ifrån jag och jag var en del av problemet jag förstod det bara inte förrän efteråt…. Det som gäller kontakten med mina barn är bara en beskrivning av verkligheten. Att mina två äldsta 37 och snart 39 år, fortfarande snart 18 år efter att jag lämnade deras mor och ingen någonsin anklagat mig för något, inte klarar av att ha kontakt med mig som inte är ”sanktionerad” eller t o m övervakad av deras mor eller nu (sedan hon helt försvann ut mitt liv 2014) av min syster är bara ett faktum oavsett vilka psykologiska tolkningar som kan anses förklara detta.
Visst, Felicia och jag kunde ha lite ömsesidig kontakt ett tag efter att jag hamnade under min systers ”beskydd”, en kontakt som blivit svårare för henne att hantera efter att jag har börjat ifrågasätta, hon har dock inte blockerat mig och det ser ut som hon åtminstone öppnar mina meddelanden i WhatsApp, vilket är ett klart framsteg mot hur det var de 10-12 första åren efter att jag lämnat hennes mamma.
Att Manfred kör över 20 mil för att vara med då min syster bjuder till födelsedagsmiddag för sin stackars ensamma och mentalsjuke bror men trots detta inte klarar (eller vill) ha någon som helst personlig kontakt med mig kan dock inte läggas mitt skrivande till last. Vid den tiden låg denna blogg sedan nästan fyra år i malpåse och allt jag skrivit inan dess, utom ett inlägg från 2017, beskrev, förklarade och gav exempel kring narcissim och trauma utan någon som helst koppling till familjen.
Verkligheten är inte alltid så trevlig är den är alltid att föredra framför illusioner, önsketänkande, förnekelse och vill man lösa problem i en relation så måste man börja med att erkänna att de existerar och att man själv är en del av dessa problem.
Familjen 