Bids for Connection

Detta inlägg handlar om relationer mellan två individer. I en dysfunktionell grupp/familj kan lojaliteter gentemot gruppen, den som kontrollerar densamma och den i gruppen ”godkända” bilden av verkligheten stå i vägen för sund kontakt mellan dess individer men det får bli ett ämne för framtida inlägg.

Jag är din vän 🤗 är du min?

Bids for connection är i princip allt som avser att bekräfta och få bekräftat att vi är varandras vänner och får oss att känna oss trygga i varandras sällskap (Coregulation) Ett leende, en beröring, ett försök att få ögonkontakt, en fråga, ett textmeddelande, något man berättar, en delad länk…..

Avsaknad av respons eller extremt knapp sådan, oavsett orsak/förklaring är på sätt och vis värre då den lämnar den som ”räckt ut handen”, ”hängande” i ovisshet,  kanske t o m med en känsla av att inte existera. Det senare gäller nog särskilt för den som har en historia av ”early childhood neglect” (I Rymden kan ingen höra dig skrika)

Detta ”utbyte av information” sker medvetet i form av ord och handling men även via icke verbala signaler vi sänder ut och och tolkar. Vilka signaler vi sänder ut, hur vi tolkar de vi tar emot och hur detta sedan ”rullar vidare” styrs av en blandning av en slags universellt ”språk” av den typ som beskrivs i The Polyvagal Theory 😊 i kombination med våra tidigare erfarenheter av vilka de allra tidigaste negativa sådana tenderar att väga tyngst.

Dubbla budskap

När någons ord (eller handling) inte stämmer överens med vad deras kropsspråk signalerar bidrar dessa bids inte till coregulation och känslomässig kontakt. Ett kort I’m ok från någon vars hela utstrålning signalerar motsatsen är ett ganska tydligt exempel på att ett ”bid for connection” avvisas. En ”artig” fråga behöver inte heller betyda att den som frågar är intresserad av ett ärligt svar.

Kontroll i syfte att inte bli övergiven

Ett avvisande av någon som ”biddar” får den avvisande att känna sig trygg och ”stark” på bekostnad av den som visat sig sårbar genom att ”våga fråga”. Det kan ses som en transkation i form av ett uttag ur det gemensamma konto av tillit som relatioen utgör.

Hur mycket negativt saldo ”relationskontot” klarar av beror nog mest på hur mycket den (oftast) avvisade partern kan acceptera, hur högt priset hen är beredd att betala för att inte bli lämnad…..

När gränsen är nådd

När gränsen är nådd kan det resultera i att den som fått nog av att ”bidda” lämnar relationen eller stannar kvar men ger upp sina försök och låter ömsesidigt undvikande av intimitet skapa en slags ”maktbalans”. I det senare fallet kan kompensation utifrån bli en del av ”lösningen”, alltifrån mer eller mindre ”ytlig” sådan i form av ”friendly human interaction”, vänner, arbete, hobbies till att inleda en utomäktenskaplig kärleksaffär. Alkohol och ”späckat schema” kan också bidra att man står ut i varandras sällskap. Alkohol dövar de delar av vår hjärna som registerar potentiella hot och benämns ju ibland som ett socialt smörjmedel….

Ett tredje sätt är att identifiera sina gränser och genomföra nödvändiga förändringar i syfte att bryta ett destruktivt möster. Det var den vägen vi valde när jag för snart två månader sedan insåg att jag nått min gräns. Förändringar som bl a handlade om att Rolex och tjejerna flyttade till en annan lägenhet.

Skälet till att jag ”kastade ut” rolex

Jag har i flera inlägg talat om många ”Red Flags” jag har sett hos Rolex men valt att ”blunda” för. Det helt  avgörande skälet till att till att vi flyttade isär var dock min insikt om hur extremt lite respons hon sedan snart ett år givit på så gott som alla mina bids for connection, att detta fått mig att nästan helt sluta försöka och hur psykiskt nedbrytande det är att leva i en relation där man blir konstant kritiserad/avvisad/ignorerad. Vi kände oss inte längre trygga i varandras sällskap. Jag hade överlevt tack vare en omgivning som erbjöd ett överflöd av ”friendly human interaction” men nått en punkt då jag insett att vår relation blivit en känslomässig minuspost.

Jag var givetvis en del av problemet

När en person med starka narcisstiska försvar och gränser har en relation med en person som är dålig på att sätta, upprätthålla och t o m själv identifiera sina gränser så hamnar man lätt i en ond spiral som bara kan brytas av att den ”kuvade”. Frågan om en person är en narcissist eller ”bara” har starka narcisstiska drag/försvarsmekaninsmer är egentligen ointressant. Det helt avgörande är huruvida man kan ha en relation som inte bygger på att någon eller båda ger upp sig själva i syfte att inte bli övergivna. Detta gäller såväl ”Narcissten” som dennes ”möjliggörare” (enablers) fast det är bara de senare som har motivation och förmågan att bryta mönstret när det väl etablerats.

Förändring

Separationen var nyttig för oss båda, jag har insett att jag kan säga ifrån och t o m avbryta relationen om vi inte kan få den att fungera. Det verkar som Rolex också fått lite perspektiv, förstått att känslomässig kontroll inte är lösningen, att jag menar allvar och att det inte betyder att varken hon eller jag är dåliga/onda människor. Vi har definitivt brutit en negativ utveckling som fått pågå alltför länge och efter bara en dryg månad är både hon och barnen åter i huset och påväg att flytta tillbaka. Detta känns otroligt skönt. Hur det kommer att fungera i längden får tiden visa. Jag skall dock göra vad jag kan för att inte inte ge upp utan fortsätta att ”bidda”, acceptera ”bids” men oxå säga ifrån när jag inte får respons och uppmana Rolex att göra detsamma.

Fjäska inte

Ett allmänt gott råd är att inte fortsätta ”bidda” till folk som inte accepterar eller besvarar inbjudan. Med några få undantag är detta numera en princip jag tillämpar på alla relationer. Jag kan bjuda in en eller ett par gånger men sen är bollen så att säga deras. De undantag jag gör handlar främst om relationen med mina barn där jag själv har varit en del av problemet.

Att bli avvisad kostar

Att inte få sina ”bids” till någon som betyder mycket för en besvarade (som fallet är med två av mina barn) kostar alltid och tenderar att göda självhat, även om man förstår att, som Gustav brukar uttrycka saken…. ”alla nog egentligen vill”.

Att dela personliga tankar och erfarenheter öppet med ”hela världen” som jag gör här och i ”Svennegruppen” är också ett givande som ger inget eller väldigt lite tillbaka men det är annorlunda. Det vore inte möjligt om jag inte delade ur ett överflöd men det faktum att jag här delar med ”alla” och inte exklusivt med någon jag vill ”connecta” med gör mig mindre sårbar.

Syftet med mitt ”offentliga” skrivande är inte heller varken att skapa emotional connection eller få bekräftelse utan är en del i min egen läkning samtidigt som det också är ett sätt för mig att göra mina tankar om och personliga erfarenheter av såväl det sjuka som läkning tillgängliga för de av ”de mina” som (i olika grad) ännu inte är beredda att erkänna vare sig min eller problemens existens.