Diskussionen kring huruvida vi överhuvud taget har någon fri vilja är intressant och den har definitivt nära anknytning till denna sida. Det mesta av det jag skriver om här handlar ju om problem som har sitt ursprung i mycket tidigt inlärda överlevnadsstrategier som tyvärr har en tendens att beröva oss från möjligheten att göra fria val baserade på vår rådande situation och verklighet.
Between stimulus and response there is a space. In that space is our power to choose our response. In our response lies our growth and our freed
Viktor Fankl
Viktor Frankls (an Austrian neurologist, psychologist, philosopher, and Holocaust survivor) ord kring detta är en allmänt klok insikt för den som vill öka sitt mått av fri vilja i situationer där känslorna håller på att helt ta över kommandot, något som ju inte är helt ovanligt även om problemet varierar mycket i styrka och inte alltid handlar om mer eller mindre okontrollerad aggressiva varianter av the Fight response.
Andra ”lösningar”
Att alltid försöka vara till lags och/eller undvika konstant känsliga ämnen ”för husfridens skull” the Fawn response, (the people pleaser) är en annan strategi som begränsar vår förmåga att göra fria val. Olika former av flykt Flight response (där finns oändliga möjlighete och varianter…..) eller att ”stänga ner helt” Freeze respons (apati, handlingsförlamning, depression….) är andra. Just detta inlägg skall dock handla om hur man, utan att ge upp sig själv… kan undvika att dras in i drama och meninslösa ”diskussioner” orsakade av att man utmanat/kränkt en starkt narcisstisk individ (alltså någon med en extrem och ganska osund form av Fight Reponse)
insikter
Under andra omständigheter hade jag nog ”hoppat” för länge sedan men nu väljer jag att anta utmaningen…
Det är ingen tvekan om att Rolex har starka Narcisstiska försvar, lever mycket i sin egen värld och inte helt litar på någon (inklusive sig själv…..) Tecken på detta tyckte jag mig se redan innan vi träffades. Jag har fortsatt att se fler och insikter kring hur jag bidragit till att få denna ”lösning”att ”fungera” (och det pris jag själv fått betala för detta…..) har sakta men säkert vuxit fram de senaste 7-8 månaderna men allra mest de senaste 5 (sedan jag kom åter från Sverige).
Först rädda sig själv
Enda sättet att hantera, skydda sig själv i kontakten en person med starka narcisstiska försvar är att sätta skarpa gränser, inte dras in i drama och desperata men helt meninslösa försök att att resonera logiskt då deras rädsla för att bli övergivna/tappa kontrollen triggat igång Narcisstic rage. Har man ambitioner att ”hjälpa” någon behöver man dessutom konfrontera….. vilket lätt kan utlösa ovan nämnda rage….
fördröjd textkommunikation
Det är väldigt svårt att inte dras in i denna typ av drama när man fysiskt befinner sig i ”samma rum”. Det är lättare om man ”diskuterar” i form av text online men risken att låta sig dras in i känslomässgt kaos och paranoia de måste hantera på egen hand är ändå ganska stor. När jag befinner mig i ett ”samtal” av denna typ med någon i WhatsApp och ser att de frenteiskt, utan någon som helst paus mellan stimulus och respons…….. börjar ”hamra på tangenterna” brukar jag, inte bara avstå från att fortsätta ”samtalet”, utan även vänta timmar eller mer med att läsa det som skickas. Detta hjälper inte bara mig själv att hålla mig kvar i verkligheten utan ger även den som ”ursinnigt bombat” möjlighet att ta tillbaka saker hen skrivit innan jag hunnit läsa dem.
Nedan följer två exempel på hur jag nyttjat denna strategi för att hålla mig själv kvar i verkligheten och på så vis samtidigt givit utrymme för Rolex att få en paus hon i ”stridens hetta” inte själv lyckats skapa.
Där var jag mer snabb med att svara men lyckades ändå (enligt min åsikt) ganska väl med att inte låta mig dras med alltför mycket. Jag skrev eller sa inte heller något jag inte kan stå för vilken dag som helst (det gör jag i princip aldrig) och jag är glad att jag sparat det, inte för att bevisa något för er utan för att själv kunna gå tillbaka och läsa.
konfrontation nödvändig
Skall Rolex och min relation kunna hålla och utvecklas tror jag att jag, under lugna omständigheter…. bör konfrontera henne med hur hennes ”galenskap” ser ut, något som inte varit möjligt om hon inte själv skriftligt dokumenterat den……. Ett av skälen till att jag inser att jag nog bör konfrontera henne är att vår relation har blivit bra igen lite oroande snabbt. Jag är orolig för att Rolex känner att hon återfått kontrollen och snart återgår till åtgärder för att behålla den. Jag är ju både hårt påläst och vis av många års egen erfarenhet av The Cycle of Abuse
”Narcissisten” balanserar mellan att inte låta ”Offret” växa sig för starkt men inte heller vara så ”snål” att hen lämnar relationen. ”Offret” är precis lika livrädd för att bli övergiven, nöjer sig med smulor och hoppas på förändring (att hitta tillbaka till det som en gång var…) Detta vet jag av egen erfarenhet kan pågå i många år, särskilt om det finns barn inblandade.
Min styrka
Skillnaden mellan Rolex och mig (när det gäller överlevnadsstrategier) är dels att jag är ”påläst” och, även om jag inte kan kontrollera det som sker i mitt nervystem (undermedvetna) när det nått en viss gräns, numera förstår vad som händer och oftast även förstår vad som triggat mig. ”Nånstans” vet jag dessutom att det jag då känner och tänker inte är en rimlig bedömning av verkligheten och definitivt något jag måste hantera på egen hand. Jag har även slutat döma mig själv för min reaktion eftersom jag förstår att det handlar om djupt rotade reaktioner/beteenden som jag en gång utvecklat för att överleva en otrygg och oförutsägbar omgivning. Detta gör att jag inte heller behöver döma Rolex eller ta hennes ord på allvar då jag (något eller någon) triggat hennes gamla överlevnadsstrategier.
Jag har gjort mycket arbete de senaste 8-9 åren och flyttade till Afrika då jag insåg jag inte kom längre på hemmaplan. Rolex har inte gjort så mycket men jag tror hon är redo och jag bärjar bli för gammal för att börja om 😂 trots att det vore hur enkelt som helst här.
Stabilt och tryggt motstånd
Det enda jag kan och måste göra är att inte ”spela med” genom att låta hennes bettende ”bevisa” att jag inte är att lita på (går att manipulera) utan stanna kvar i verkligheten och det jag sagt. Jag vet inte hur långt vi kan nå på vägen mot en delad verklighet (närvaro) men för mig är det en utmaning och möjlighet att själv utvecklas genom att försöka ge både henne och tjejerna ett tryggt och stabilt motstånd som inte ger vika ens för de mest agressiva attackerna. Det är för övrigt precis samma ”strategi”som jag tillämpar för att hjälpa mina barn att inse att de faktiskt har och alltid har haft en far som älskar dem och varken är mentalt sjuk eller har övergivit dem, ”bara”, länge ovetandes…. spelat med i ett osunt spel.
Arrested development
Jämför gärna med mitt inlägg om Lauras och min relation ”Starkare ön de vuxna”. Laura var förvisso bara ett barn, runt 10 år då det jag beskriver utspelade sig men eftersom narcissisism är en form av ”arrested development” från barndomen så är lösningen rent logiskt densamma. Att jag är så starkt att jag orkar hålla mig kvar i verkligheten trots Rolex (mer eller mindre konstanta??) försök att göra mig till en del i hennes osunda ”lösning” råder det ingen tvekan om. Hur mycket tid och energi jag är beredd att lägga på att försöka få med henne ut i densamma och hur väl det kommer att lyckas kan bara tiden utvisa.
Inlägget om Lauras och min relation var faktiskt avsett som inledningen till tankar kring möjligheten att ”bota” eller ”hjälpa” en narcissist. (det man enligt ”experterna” aldrig skall ge sig på……) Tankar som jag, då jag började formulera dem…. insåg var något jag behövde ta itu med i min och Rolex relation innan jag delade dem med ”hela världen”. Det är alltså det jag nu är mitt uppe i och närapå delar kring i realtid…
Det finns ingen koppling mellan Laura och narcissism. Rolex och Lauras uppväxt ser också väldigt olika ut. Tankarna handlar om tillit och vikten av att få känna sig sedd av en vuxen som står stadigt i verkligheten och behandlar en med respekt. Detta är något jag under 60 år aldrig upplevde med min mor men under min uppväxt upplevde med min farfar och ett fåtal andra vuxna. Jag brukar hävda att jag har vår farfar att tacka för att jag inte blev tokig på riktigt 🤪 något mina mer välanpassade (icke mentalt sjuka 😉) syskon inte gillar….
De som, förutom min farfar, hade störst (positiv…..) inverkan på min utveckling var min far (de sällsynta tillfällen vi tillbringade tillsammans utan morsans närvaro…..) och ett medelåldrs lantbrukarpar på Öland hos vilka jag tillbringade mycket tid ett par somrar då jag var 10-11 år. Jag har skrivit lite om detta här.
Familjen 