Det är ingen tvekan om att Rolex är förvirrad och har det väldigt tufft med sig själv nu. Ett kaos hon efter bästa förmåga försöker dra mig in i. Ena stunden är hon ”stark” och full av förakt med klart paranoida inslag om att jag sprider ofördelaktiga rykten om henne ”på stan”. Några timmar senare kan hon vara svag och vädjande. Hon har definitivt starka narcissistiska försvar som hon använder för att skydda sig från outhärdlig skam. Hon är extremt mån om sitt rykte och att vara perfekt i allt hon gör, så perfekt att ingen skall kunna anmärka på något och om någon ens antyder att hon gjort nåt misstag blir hon genast extremt defensiv eller rent av aggressiv om hon pressas.
Starka drag vs. personlighetsstörning
Såväl Bordeline som Narcissism räknas till något man kallar personlighetsstörningar i Cluster B. Detta betyder mycket enkelt uttryckt att individen inte lyckats integrera goda och onda sidor av modern utan upplever världen, sig själv och människor i sin närhet som antingen goda eller onda, så kallad splitting en av våra allra mest primitiva psykologiska försvarsmekaninsmer. Narcissistens ”lösning” blir att nyttja omgivningen för att bekräfta bilden av sig själv som god, stark och den som har kontroll. Den med borderline kastas i stället mellan att se människor och/eller sig själv som antingen eller. Med den förklaringen kan man ju se narcissism som en lösning för att slippa kaos och förvirring……
humörsvängningar
Beskrivningen av en boderlineperson som inte projicerar allt på omgivningen utan skiftar mellan en grandios självbild och självhat passar väldigt bra in i beskrivningen av en person med ”Bipolär Sjukdom”. Jag har länge hävdat att jag är störd på kluster B – nivå fast jag nu kallar ursprunget till min problematik (och hela denna sida…) anknytningstrauma. Tidigt anknytningstrauma orsakat av det som inte ”hände”, alltså avsaknad av en trygg och känslomässigt närvarande anknytningsperson (mamma)
familjens vanligaste (?) diagnos
Jag vill påstå att jag är en ”misslyckad narcissist” som oftast skiftat mellan mer eller mindre grandios respektive skamfull självbild. Jag är inte diagnostiserad med någon cluster B diagnos men förutom min ADHD-diagnos så har psykiatrin klassat mina problem som Bipolär Sjukdom, en diagnos jag för övrigt delar med åtminstone två andra i familjen.
En obotlig sjukdom
”Bipolär Sjukdom” anses, av psikisyrin, vara en obotlig sjukdom som beror på kemisk obalans i hjärnan 😩 och något som tenderar att förvärras över tid, särskilt om man inte snällt tar sina piller. Symptom-mässigt (det som är grunden för aöla psykiatriska diagnoser) har det stämt väl för mig, åtminstone fram till för ett par år sedan. Att det är en obotlig sjukdom som förvärras utan medcinering känns mer tveksamt eftersom jag vill påstå att jag i stort sett botat mig genom att ändra på min livssituation och för två år sedan slutade med all form av psykofarmaka.
Brasklapp….
Den gängse psykiatrin har givetvis en lösning även på detta…. Jag är inte frisk utan i remission (symptomfri), en remission som dessurom kan vara livet ut. Psykiatrin kan alltså inte ha fel…… min vilt associerade, konspiratoriska hjärna tänker genast Narcissism, (alltid en förklaring så de slipper att erkänna de haft fel….) Min ”egen” psykiatriker (varm förespråkare av såväl Lithium som ”elchocker”) konstaterade dock att psykiatrin haft fel och att min problematik tydligen var kontextuell alltså beroende av min livssistuation, omgivning och relationer, med andra det jag själv förstått och därför förändrat mitt liv helt och hållet. (Mer om detta i inlägget: Friskförklarad)
Narcissist eller bara……
….starka narcissistiska drag/försvarsmekanismer? Teorien kring Narcisstisk personlighetsstörning är att personen i fråga aldrig lyckats utveckla ett stabilt själv utan bilden är allt som finns och något som därför till varje pris måste försvaras. Själv vill jag tro att det någonstans finns ett ”friskt jag” hos alla människor men att bilden kan vuxit sig så strakt och ”fungerat” så länge (i samspel med omgivningen….) att den kanske blir oövervinnlig.
Det enda som kan göra skillnad
Inte ens en expert kan veta hur det ”ser ut inne i huvudet” på en annan människa och avgöra om personen är en obotlig narcissist, har väldigt straka narcisstiska försvar eller ”bara” lider av svår ”otrygg-undvikande” anknytningsstörning. Detta är inte heller viktigt att ”veta” utan det viktiga är att se mönster, sätta gränser mot ”taskiga bettenden” och sist men inte minst (och definitivt inte lättast…) sluta spela med . Det enda som kan ”bota” en narcissist är att omgivningen sätter gränser
Det är där jag befinner mig med Rolex just nu och det både är och kommer att tufft för mig att stå upp för mig själv och inte lockas till eftergifter som hjälper henne att upprätthålla känslan av kontroll. En tuff utmaning och test av min mentala styrka/hälsa men också en spännande test på vad som går att förändra genom att en person gör jobbet, förutsatt att jag klarar det.
only time can tell
Hur det kommer att gå med Rolex och min relation har jag igen aning om men jag inser att jag måste vara ”stenhård” och att det inte finns någon väg tillbaka. En utmaning som kan hjälpa mig att ta ett rejält steg bort från personlighetsdrag som genom livet gjort mig till ett tacksamt offer för manilulativa människor.
Detta inlägg knyter an till många andra på denna sida, bl a:
Familjen 