Vad gör jag här?

Det är en försommardag för runt 35 år sedan…..Släkt, en liten grupp vänner och våra två barn sitter bänkade i den lilla kyrkan. Vi, jag och min soon to become wife står i vapenhuset tillsammans med prästen, jag utspökad i frack, rosa gördel och dito fluga, hon i vit brudklänning och exklusiv håruppsättning. På förmiddagen har vi varit på fotoatelje tillsammans med uppklädda barn och nu står vi alltså där med prästen redo att fullfölja…

Prästen ser hur fokuserad och målinriktad hon är, han ler litev och säger ”Vandra i frid”, går in och och intar sin plats. Musiken börjar, hon greppar beslutsamt min arm och rörde sig med raska steg i riktning mot altaret. Jag försöker bromsa henne lite diskret med min hand men hon verkar inte ens märka att jag är där. Hon är som en avfyrad torped helt låst på sitt mål.

Plötslig insikt

Plötsligt känner jag mig väldigt ensam och frågar mig själv… ”Varför gick jag med på detta?” Visst vi hade ju barn men vår relation var definitivt inget att fira offentligt. Denna känslan försvann under festen med trevliga vänner musik, dans och god mat men återkom med dubbel kraft då vi kommit till hotellet (och inte längre hade någon publik…….) Den ensamhet jag kände den natten är bland den djupaste jag känt i hela mitt liv.

En känsla av  att ha gått i en fälla, en känsla av att jag bara var en nödvändig aktör i en föreställning hon regisserade. Med facit i hand borde jag backat ur, det gjorde jag dock, som bekant utan det tog ytterligare drygt 15 år och draghjälp från en kvinna som var lite av en specialist på att nosa upp ”kärlekstörstande” män.

Vems ansvar?

Mitt ex har givetvis sin del i det jag nu beskrivit men ansvaret för att jag hamnade där och sedan (och sedan stannade ytterligare 15 år….) var givetivis helt och hållet mitt eget. Redan efter aborten hon beslöt genomföra  efter (jag tror det var tre månader in i vårt förhållande) , hade jag ju känt jag att något förändrats i vår relation (från ”förälskelse” till kontroll…..) och att detta inte var ”vad jag kallade kärlek” (7 min musikklipp) Första dryga året hade jag sedan gjort två seriösa försök att lämna henne men låtit mig övertalas att stanna. Första gången nytjade hon triangulation för att få mig tillbaka och andra gången fick hon mig att, redan helgen efter att jag själv flyttat till Småland köra tillbaka till Göteborg för att hämta henne. (Hon hade väl fullt ut insett att hon förlorat slaget om var vi skulle och att nu höll på att förlora mig för gott….)

Två gånger hade jag alltså tagit henne tillbaka trots att jag så tydligt redan efter tre månader känt att detta inte var en typ av förhållande jag ville ha. Efter detta lyckades hon bli gravid och jag fick andra skäl att stanna……… vilket jag, med bara ett annat seriöst försök att komma loss, gjorde i ytterligare drygt 20 år till. ”Stanna för barnens skull” kan många säker se som ett ansvarsfullt beteende/beslut av en far men i mitt fall handlade det om att jag ”upprepade vad jag lärt hemma” Jag bar helt enkelt på en känsla av att inte vara värd att älskas och var beredd på att stå ut med smulor för att slippa bli övergiven…. Med facit i hand var det definitivt inte bra för barnen utan ett beslut som mina barn fått sota minst lika mycket för som jag.

VARFÖR KÄNDE JAG MIG ENSAM?

Ytligt sett så kände jag mig ensam för att jag insåg att jag bara var en bricka i ett spel, en aktör i en föreställning hon regisserade. Den verkliga anledningen till att jag kände mig ensam var för att det i denna situation blev så tydligt att jag övergett mig själv. Inte när jag gick med på kyrkbröllop i Madesjö Kyrka, inte heller när jag lät henne komma tillbaka in i mitt liv utan långt mycket tidigare eftersom jag föddes och växte upp i en miljö som krävde att jag fokuserade mer på andra, deras behov och begränsingar än mina egna. Denna nivå av insikt tog det mig dock ytterligare närmare 35 år att nå. Fullt ut så gott som fram till dags dato……

Många gånger med Rolex……

Avgörande för att denna insikt kunnat nå ända inpå djupet är att jag ett antal gånger upplevt precis samma känsla med Rolex. I början skyllde jag på kulturella skillnader men när det kom till att betala hemgift (motsvarigheten till den betydelse bröllop hade i Sverige för hundra år sedan……) slog jag till bromsarna och efter den ”handlingskraft” Rolex visade medan jag var på besök i Sverige och allt det hon styrde med efter inbrottet insåg jag att det mesta hon företar sig handlar om henne, hennes självbild och drömar/mål.

Sista gången jag rasade?

Det ledde till en rätt djup och rätt långvarig ”svacka” men den ledde inte, som tidigare i mitt liv, bara till återfått hopp eller nya planer, utan till verklig förändring. Inte bara förändring i form av egna insikter kring var mina gränser går utan ganska radikala förändringar, helt på mitt initiativ i min aktuella kärleksrelation.…… En typ av steg jag aldrig tidigare vågat ta…. Förändringar iform av gränser/begränsingar gentemot Rolex och den kontroll över vår tillvaro hon lyckats skaffa sig.

Behöver jag säga att detta är något hon har lite svårt att hantera? Vart detta kommer att leda ”står skrivet i stjärnorna”. Det enda jag vet är att jag inte kommer att ge upp i första taget och att det inte finns någon väg tillbaka.

Fortsättning följer……

Jag har ju redan börjat och kommer att skriva mer om Rolex och vår relation framöver. Det känns nästan lite som att många av mina teorier och påståenden nu kommer att utsättas för test av verkligheten…. 

• Kan jag stå emot Rolex försök att återta kontrollen?
• Kan mitt förändrade beteende bidra till någon bestående positiv förändring?
• Vad gör jag om det inte sker?
• Vad händer med min relation till barnen om vi separerar?
• Vad händer med den mark jag köpt som nu ägs av Rolex?
• Kommer min mentala hälsa att stå pall?

Jag kan inte påstå att framtiden känns trist och förutsägbar 😂 Tvärtom känns den spännande, utmanade och, återigen….. full av möjligheter.