Känslomässigt omogna föräldrar
Laura och Eva Trolle växte upp med två extremt omogna föräldrar. Deras mamma var (är) ingen narcissist men hon var ”expert” på att nosa upp och fånga in ”kärlekstörstande” och användbara män, gifta eller ogifta spelade ingen roll. Hon gjorde det bl a genom att beskriva sin svåra situation och ”visa sina rådjursögon”, ett uttryck som Lauras äldre syster använde och något hon verkligen hatade.
Deras pappa var enligt många en psykopat. Jag träffade honom bara några gånger och ämnar inte ställa någon diagnos på men jag har hört en hel del historier som styrker det påståendet, bl a hur han misshandlat och hotat alla sina kvinnor och hur han en julhelg höll hela den familj han skapat med Dorrit, plus halvsyster Sanna i skräck i torpet de då bodde. En situation som inte löstes förrän Sannas pappa Peter hyrt en bil i Köpenhamn och kört upp till Småland.
Den enda som inte var rädd….
Till och med grannarna var rädda för flickornas pappa och många talade om hans onda ögon. Den enda som inte var rädd för honom var favoritdottern Laura, då runt 10 år. Tänk alla i omgivningen vuxna såväl som syskon och grannar var rädda men hon kunde få igenom i princip vad som helst. Att vara ”starkast i världen” är en hemsk (och väldigt ensam….) känsla som inget barn skall behöva uppleva.
I detta dök jag så upp….
För Dorrit blev jag, trots att jag redan från början såg hur många varningsflaggor som helst, ett mycket lätt byte, Hade jag inte kommit loss på 23 år kunde jag bara inte släppa denna chansen……
Även jag var ganska känslomässigt omogen men inte på samma nivå som flickornas pappa. Jag var inte heller, till skillnad från Dorrit, ett dugg rädd för Laura ens när hon blev helt svart i blicken, sparkade, slog och skrek ”jag är starkare än dig!
Jag minns särskilt ett sådant tillfälle som blev en slags vändning i vår relation. Det började med ett utbrott i TV-soffan som det jag beskrivit ovan. Jag förklarade lugnt och stilla att hon inte var starkare än mig och att hennes beteende inte var ok något som gjorde att hon försvann upp på sitt rum. Efter ett par timmar kom hon ner ogwn och satte sig i mitt knä ❤️ Hon hade insett att hon inte var starkast i världen och att jag fanns kvar och välkomnade henne tillbaka när hon var redo.
En illustration
Syftet med denna berättelse är inte att beskriva min och Lauras relation, trots att jag, vid mitt senaste besök i Sverige kom att inse det är en av de få relativt okomplicerade nära relationer jag har med människor i Sverige.
Nej syftet är att illustrera skillnaden i att växa upp med en känsla av att vara starkare än sina föräldrar gentemot att sedan möta ett ”motstånd” inför vilket man kan ”surrender”
Om det inte sker?
Vad händer ett barn som aldrig blir sedd av en vuxen i sin närhet? Som kanske t o m växer upp med en känsla av att vara starkare än sina föräldrar? Jag tror inte det nödvändigtvis behöver leda till att man utvecklar Narcissism och jag tror det kan utvecklas under många andra förhållanden. Rent logiskt så bör det dock öka risken.
Familjen 