”Svaga” fäder

Att förstå och lyckas bryta sig loss från en familj med ”svaga” fäder  och ”starka” mödrar är ingen enkel sak.  I en familj där mycket handlar om att inte utmana, ifrågasätta, uppröra, såra eller förolämpa en individ kommer man alltid att möta olika former av motstånd och sannolikt inte support från någon (inte ens ”hemlig” sådan) Detta gäller oavsett vem (vilka?) i familjen som har den rollen (modern, fadern ett syskon )

Det är en väldigt ensam resa som innebär att man måste ge upp den man en gång tvingades att bli för att bli ”sedd” och nu är för vänner, familj (och sig själv) Det är inte något man gör förrän man är tvungen för priset/smärtan i att ”bli kvar” blir större än rädslan för att släppa taget och börja stå upp för sig själv.

Tar man sig igenom detta blir man sin egen trogne vän för livet och kommer aldrig att känna sig helt ensam igen, inte ens i sammanhang där alla spelar roller (eller då man skriver sånt här utan att ens veta om någon läser)

Med ”starka” menar jag kontrollerande, något som på ”ytan” kan se ganska olika ut men alltid handlar om kontroll. Kontroll kan utövas genom att aldrig (eller nästan aldrig) behövt framstå som svag/instabil/sårbar (mitt ex Eva) men oxå genom att vara dramatisk och ofta  framställa sig själv som ett offer (något den ”starka” bara gör ifall den tillfälligt skulle tappar sin känsla av  kontroll…) Det senare är ”huvudstrategin” för hur min mor och min syster kontrollerade respektive ännu kontrollerar sina närmaste.

Med svag menar jag en far som som är ganska naiv och lätt att kontrollera men som också, på ytan kan se väldigt olika ut. En kan tassa runt och göra allt för att serva och inte uppröra sin partner. En annan kan vara lite ”Rebellisk” men i nära relationer ändå vara oförmögen att se vad som pågår och stå upp för sig själv. (och sina barn…) Från vad jag sett och upplevt i vår familj så är min svåger mer av den första typen och jag tror även min far var det, medan jag vill påstå att både jag och min ex svärfar var mer av den naiva rebelliska sorten. Av det jag vet om min svågers föräldrar (givetvis via min syster….) så var hans mamma den som allt kretsade kring i den familjen…

Mitt ex Eva är tveklöst av den mer hårdföra typen som nästan aldrig tappar kontrollen. Jag tror dock hon gjorde det då jag meddelade att jag ville skiljas och jag tror att det var en väldigt skrämmande upplevelse för mina barn, en upplevelse som la grunden till känslan av att det jag gjort var så hemskt att det inte ens gick att sätta ord på….

Eftersom ingen av mina barn någonsin har pratat med mig om detta så har jag varit tvungen att skapa min egen bild, en kvalificerad gissning som bygger på många års egen erfarenhet ihop med en stor mängd insikter efter skilsmässan då jag succesivt började förstå vad jag varit inblandad i och vad som skett efter att jag drog mig ur. Ni som var med ”på andra sidan”  får mer än gärna ge er beskrivning.🤗

Jag har själv har bara sett Eva tappa kontrollen (masken) en enda gång under de 30 år jag ”kände” henne  men den historien innehåller så många exempel på olika typer av manipulation och härskartekninker att den får vänta tills jag hunnit beskriva dessa i min ”narcissismskola”

Min definition av stark är inte att ha kontroll över sin omgivning utan att ha modet att våga vara sårbar och stå upp för sig själv. Modet att stå upp för delar av sig själv man tidigt i livet tvingades överge för att bli ”älskad” och att göra det i ALLA relationer, partner, barn, syskon, vänner och mer ytliga kontakter. Givetvis oxå att stå upp mot olika former av mobbning som riktas mot andra. Så stark så att inte någon annans bild av verkligheten och en själv upplevs som ett hot…….. Alltså precis det jag beskriver i inledningen.

Med den definitionen så är varken min syster eller mitt ex starka utan bara duktiga på att kontrollera sin omgivning och framstå som det.

Jag triggas/faller fortfarande tillbaka i ”people pleasing behaviors”  Fawn som får mig att övege mig själv och som i sin tur sedan leder till att jag skyller allt på mig själv, upplever ”hela världen” som anklagande och tappar allt hopp. En så kallad Emotional Flasback som skickar mig i Freeze. Jag triggas alltså till de typerna av  överlevnadsstrategier (beteenden och reaktioner) som gjort att jag varit en så lämplig och trygg partner för kvinnor med starka narcissistika försvar och som gjort att jag haft så svårt att bryta mig loss.

Till skillnad mot förr så är jag dock numera tillbaka i verkligheten ganska snart och förstår oftast var jag ”halkat tillbaka” och inte vågat/förmått stå upp för mig själv.

Att jag stått upp för mig själv ”lite för mycket”, kan oxå utlösa en Emotional Flasback. En känsla av att jag gått för långt och nu kommer att bli bestraffad. Mitt skrivande här och på bloggen har ofta orsakat den typen av ”baksmälla”

Det viktigaste och mest skrämmande steget för att nå dit jag nu nått (och som fortfarande inte är helt okomplicerat..) är det som handlar om att stå upp ”mot” familjen. Stå upp genom att öppet tala om det osunda (förbjudna) och inte längre ”ta ansvar” för andras känslor.

Jag var tvungen att flytta till Afrika för att upptäcka hur kontrollerad jag, trots goda insikter… ännu var av min relation till och roll i familjen. Ensam är INTE stark och jag VAR ensam. De senaste åren mycket fysiskt ensam och direkt beroende av relationer som krävde att jag fortsatte att inte stå upp för mig själv. (spelade min roll)

Mycket i detta låter kanske som floskler men det verkliga livet börjar när man hittar tillbaka till sig själv och klarar av att står upp emot ALLA, såväl omgivningen som ”inre rösters”, försök att hålla en kvar eller t o m tvinga en tillbaka i en roll som inte hotar den bild av verkligheten som är familjens krav för att man skall ”få vara med”. Den bild av verkligheten som inte skapar kognitiv dissonans kring den hierarkiska ordningen och den egna identiteten och positionen i densamma.

Det tog mig över 60 år och, som sagt… en flytt till Afrika för att hitta hem till mig själv. Nu är mitt mål, förutom allt det som gäller mitt nya liv 😊 och mitt fotrsatta egna läkande att hjälpa er ALLA att förstå och börja röra er ut ur det dysfunktionella. Som det står över entrén på Stagneliusskolan: ”Sanningen skall göra er fria”.

Detta gör jag genom att dela kunskap, insikter och exempel från mitt liv och vår familj. Detta i sig är dock inte nog utan jag måste bli, och förbli…ett levande exempel på att livet (inklusive den mentala hälsan😉) Inte behöver bli sämre för att man bryter sig loss från osund familjedysfunktion.

Det säkraste sättet för de som inte vill (vågar/förmår) uttsätta sin egen självbild, känsla av kontroll eller ”familjen godkända” bild av ”verkligheten” för densamma…. är därför att göra som Felicia och Manfred gjorde i så många år, så mycket som möjligt skydda den (av mamma….) godkända bilden av mig och verkligheten genom att låtsas som om jag inte existerade. Det är ett effektivt om än föga konstruktivt sätt att hantera kognitiv dissonsns. Tyvärr också en strategi som vissa andra (förutom mina syskon) redan verkar ha börjat tillämpa.

Whatever, I am not going anywhere, jag kommer att fortsätta my mission (impossible?) och min blogg kommer att finnas kvar även efter att jag inte gör det.

Tjöta  (några sekunder Kurt Olsson 😊)

Här finns helt säkert mycket jag redan delat på annat håll men det tål att upprepas. Det kanske inte hjälper men lär inte heller göra någon skada.

Någon som känner igen något av detta?