Jag sitter pĂ„ bussen mot Arlanda efter en mĂ„nad jag nĂ€stan helt Ă€gnat Ă„t att förska lysa upp det sjĂ€lsliga mörkret i min familj. Det har varit tufft men om mindre Ă€n ett dygn Ă€r jag Ă„ter i solen bland levade orĂ€dda, okomplicerade mĂ€nniskor đđâ€ïžđ°đȘ
Har just ”överöst” familjen med entusiasm planer och tankar. Kommer dĂ„ pĂ„ att jag publicerade nĂ„got om sista dygnet i Sverige, lite om allt snĂ„lt, negativt och krĂ„ngligt kring min lilla svenska familj som Ă€n en gĂ„ng fick mig att ge upp, förakta och hata mig sjĂ€lv lika mycket som Ă„tminstone Manfred vekar göra.
Jag skrev att jag inte vet nĂ€r eller om de nĂ„gonsin kommer ut ur den lilla, lilla (dessutom krympande….) inskrĂ€nkta familj som deras sjĂ€lvgoda mamma Ă€nnu verkar ha sĂ„n kontroll över.
Nu VET jag att de snart kommer ut och att det inte kommer att ta sĂ€rskilt lĂ„ng tid. De har förvisso inte som Pippi, en pappa som Ă€r negerkung över kurrekurredutterna pĂ„ kurrekurreduttön men vĂ€l en mentalt hĂ€lsosam pappa som Ă€r, om inte kung, sĂ„ Ă„tminstone en local celebrity i Negerland.Â
MÄhÀnda inte fullt sÄ coolt men Ätminstone betydligt coolare Àn en psykiskt sjuk, arbetslös, single looser som tas omhand av sin prÀktiga syster.
Avslutar detta just som vi taxar ut frÄn Gate D 18. Addis om 7 timmar. Nu posta och telefon av.
Gonatt đ