Jag ger och ger, greppar efter halmstrån, nöjer mig med smulor och försöker hitta positiva tecken. Positiva tecken jag bygger luftslott av dessa som sedan ”verkligheten” ganska snabbt sticker hål på. Jag försöker blunda men jag kraschar, sugs ned I det svarta hålet där jag blir svag och ”ofarlig”……. Det låter väldigt välbekant… som standardbeskrivningen av en medberoendes relation med en narcissist…. Det är dock inte min relation med Rolex jag beskriver utan min relation med min lilla svenska familj
Signalerna, de kontrollerande, de subtila ”påminnelserna” de dubbla budskapen ”Jo, men….” och jag går på det. Jag vill inte se och jag har inte mycket att välja på. Jag befinner mig i en väldigt välbekant situation och trots alla mina ansträngningar och extremt radikala åtgärder för att komma loss så spelar jag med. Det finns ingen tvekan om källan till det sjuka men inte heller att alla som ännu inte ser bidrar till att hålla det vid liv.
Please……
Igår, då jag fått mitt visum, köpt mina biljetter och såg fram emot ett trevligt och värdigt avslut blev det för mycket. Det blev en dag av självhat, desperat försök att fly, ganska likt då jag tidigare sökt mig till psyket…. men något sådant ämnade jag inte bjuda på. Jag förstod att det var något jag måste ta mig igenom, att min fysiska reaktion och självhat var avsett att påminna mig om det jag egentligen visste men inte ville ”lyssna på”. Jag hade klamrat mig fast vid ”de positiva tecknen” jag tyckt mig se och valt att blunda för det sjuka, inte satt gränser, ja helt enkelt spelat med.
Jag visste inte hur lång tid set skulle ta att komma tillbaka till verkligheten, om jag skulle klara hinna med buss och flyg…..men hur maktlös, ensam, uppgiven och handlingsförlamad jag jag än kände mig så visste jag någonstans att skulle överleva, lyckas ta mig härifrån, sannolikt lite starkare och ganska mycket klokare.
Jag raderade ett antal meddelanden som jag lagt mycket tid på, inte av rädsla för att ha gått för långt (snarare tvärtom…) eller för att där fanns saker jag inte kunde stå för. Då jag gjorde det hade jag ingen klar bild varför men det kändes viktigt som ett slags rituellt mord och en omstart.
Jag somnade så småningom av ren utmattning. Vaknade efter knappt tre timmar, lite svajig och skakig i kroppen eftere många nätter med alldeles för lite sömn men klar i knoppen och helt utan känsla av att vara i fara. Tvärtom, precis som väntat lite starkare, ganska mycket visare och fast besluten om att fortsätta och nu verkligen riskera ALLT…. vi får se om jag vågar det men jag tror det. Det finns verkligen ingen i familjen som jag kan undanta och skydda från detta ”stålbad”. Det är lite jobbigt att erkänna men nödvändigt för min mentala hälsa.
Jag har ”förlorat” många men också insett att jag ännu har några vänner kvar i detta land, nån ny, några jag hoppats på och några jag råkade ”snubbla” på och insåg att jag faktiskt fortfarande var välkommen hos, trots att vi inte haft kontakt på över 10 år. I familjen har jag ingen vän, åtminstone ingen som ännu vågar ge sig till känna, inte ens i hemlighet. Som det ser ut nu så finns det inget eller ingen i familjen som kan motivera mig att komma tillbaka. En släktmiddag likat den jag hade turen att hamna på i Stockholm är ju trevligt men inget som motiverar en resa från Afrika. Mina 28 timmar i Vetlanda och Bäckaby var tveklsöst en av månadens absoluta höjdpunkter. Där är jag välkommen och att hänga med Tonny och bo i ”biskopens rum” i hans källare ett par veckor skulle vara riktigt trevligt och kanske……. motivera en resa fast så länge inte någon i familjen välkomnar mig utan förbehåll så är det rätt tveskamt….. Ja då räknas givetvis inte min syster, av skäl som jag försökt förklara i över ett och ett halvt år nu. Om detta någonsin kommer att ske har jag ingen aning om men jag kommer att kämpa för oss, om än med lite ändrad strategi.
Dags att våga ut ur garderoben 😉 och visa lite stake 👊❤️🙏
Familjen 