Jag har hört rykten…. Manfred sägs återigen vara singel och påstås nu inte ens svara på meddelanden från Lukas. Någon menar att han känner sig väldigt ensam, en annan uttrycker sig mer ”diplomatiskt” och berättar att han funderar på att flytta ”hem” till Kalmar eftersom han börjat tröttna på Stockholm.
Jag tvivlar inte ett ögonblick, varken på att han känner sig ensam eller att han är trött på Stockholm, jag har själv varit där. Efter ett antal lärorika men misslyckade försök att hitta människor att bygga sunda relationer med har jag även prövat den ”lösning” han nu påstås överväga, att flytta ”hem till familjen”.
Hela mitt ”väsen” ropar nej! Det är inte lösningen. Det är mer som att ge upp hoppet om att förändring är möjlig, att det nånstans därute finns ett annat friare sätt att leva. Ett liv i en värld som inte är svart eller vit där inte allt handlar om att vara perfekt och ha kontroll.
Jag är fullt medveten om mina begränsade möjligheter att hjälpa mina barn att genomskåda det som ”fungerat” så länge. Det kommer att lyckas men det kommer att ta tid och sannolikt kräva en hel del atbete från min sida, ett arbete jag dock är fast besluten att genomföra. Jag kommer aldrig att ge upp, det vore att ge upp mig själv.
Det jag börjat inse är att det nog är för Manfred, han som jag ändå nästan gett upp…. som jag, åtminstone i nuläget kan göra mest nytta. De insikter jag fått under detta mitt ännu pågående besök i ”hemlandet” har förvandlat denna känsla till övertygelse/beslutsamhet.
Jag skriver att det inte är lösningen. Det står jag fast vid. Jag får dock erkänna att det faktiskt kan vara ett steg mot lösningen, det blev det ju för mig. Det hjälpte mig att fullt ut se och inse att ”problematiken” fanns i alla delar av det jag kallade min familj och att jag definitivt inte kände mig mindre ensam hemma hos min syster än någon annan stans i ”universum”.
Vilken resa detta varit och fortfarande är….. 😅 Det gäller förvisso hela mitt liv men just nu syftar jag på de senare två veckorna. Resan som började med mitt beslut att, trots stark olust och känsla av att inte vara välkommen…. ändå välja Sverige framför Indien. En tidsmässigt kort resa där jag rört mig mellan hopp och förtvivlan. En resa där jag definitvt fått saker bekräftade men också sett nya möjligheter. Möjligheter att fortsätta min resa mot mental hälsa utan att tvingas överge hela familjen. En resa som stärkt min övertygelse om att de mycket radikala förändringar av mitt liv jag genomfört varit helt avgörande. En resa där jag nu ligger ”hemma” i syrrans stuga i Karlebo och skriver detta…..
Jag är nu nästan färdig med detta kapitel av mitt liv. Jag räknar med att bli klar under dagen och lämna för gott, senast måndag. Här har jag inte mer att hämta.
Vad som blir nästa steg och hur länge jag kommer att stanna i landet har jag inte en aning om. Jag längtar förvisso hem men Rolex klarar sig, som ni nog förstått 😊rätt bra utan min ständiga närvaro och här finns ännu såväl ”saker att undersöka” (relationer jag änu inte är beredd att ge upp) och saker jag bör utföra. Vad av detta jag kommer att genomföra har jag heller ingen aning om, det förändras under resans gång och det ukänns helt ok 👌😊
Familjen 