Friskförklarad?

Nja, det blir man väl aldrig när man fått en psykiatrisk diagnos eller en neuropsykiatrisk och jag har ju dessutom fått båda 😂

Min ”ansvarige läkare”, tillika chefsöverläkaren för Psykiatriska Kliniken Linköping har dock efter digitalt återbesök i veckan, tillsammans med mig, konstaterat att min lösning för att förbättra min mentala hälsa fungerat avsevärt bättre än den vård och de mediciner psykiatrin kunnat erbjuda. Vi är helt överens om att jag varken behöver någon hjälp från psykiatrin eller de mediciner jag, helt på eget bevåg…. slutade ta redan i November.

Doktorns slutsats

Hon sa inte rent ut att psykiatrin hade fel men uttryckte det hela som att min mentala ohälsa visat sig ha ”kontextuella orsaker” snarare än medicinska. Ett tämligen vagt och mycket ”diplomatiskt” sätt att beskriva saken på 😆 men ändå ett erkännande av att jag faktiskt förstår mig själv, mina ”sjukdom”, dess orsaker och dess lösning bättre än hon och psykiatrin gjorde.

Orsaker, lösningar och tillfrisknande är förvisso inga begrepp som förekommer inom Psykaiatrin men eftersom såväl bipolaritet som ADHD (mina diagnoser) anses vara obotliga  innbebär hennes konstaterande trots allt ett erkännande av att jag blivit feldiagnonstiserad av henne och en hel rad av andra psykiatriker….. Fast det kanske inte bevisar nånting utan bara är ett tecken på att min sjukdom befinner sig i remission och så kan göra i resten av mitt liv…. Det känns nästan lite som att ha med en Narcissist att göra, hur man än ser på saken har de alltid rätt 😉

Ovanligt ödmjuk

Att få detta erkännande från en person som utbildats, verkar och gör karriär i den kvasivetenskap som Psykiatrin utgör måste trots allt anses som ett högt betyg för henne som individ. 😊 Även som en relativ ovanlig förmåga, särskilt bland kvinnliga psykiatriker och såna har jag träffat ganska många. Gökboet och Sister Ratched är inte så långt från verkligheten som kan kanske tror….

Mina tvivel

Själv har jag endast i mina svagaste stunder tvivlat på att mina problem, såväl ADHD som Bipolaritet, inte har sitt ursprung i min mors oförmåga att förmedla annat än mat var 3:e timme. (mer om henne och den familj hon var med och skapade i framtida texter 😬) De tvivel som däremot ständig återkommer handlar om att mina problem är obotliga, att det här och nu faktiskt bara är mig det är fel på.

De radikala förändringar jag genomfört de senaste åren, såväl i min fysiska verklighet som i min relationella, (inklusive den med mig själv) existerar då inte annat än som inbillning och flykt från det verkliga problemet som är jag. Detta kallar jag ”emotional flasbacks”, något jag som så mycket annat ämnar förklara i framtida poster.

En nyktrare beskrivning av mitt ”tillfrisknande”

Att min ”psykiska sjukdom” hade ”kontextuella” orsaker var knappast något jag, och min psykiatriker bara råkade upptäcka efter min flytt. Tvärtom var det ett resultatet av många års hårt, ofta ensamt arbete. Ett arbete jag funnit stöd för online men som förlöjligats eller t o m motarbetats av såväl familj som omgivning inklusive psykiatrin. Detta arbete har handlat om att skaffa kunskaper och insikter om mitt djupa trauma, mina överlevnadsstrategier samt min omgivnings roll i ”mina” mentala problem, såväl historiskt som i realtid. utöver detta har det handlat om att förstå vad jag behöver för att kunna läka, inte bara överleva.

Tillämpade kunskaper

De kunskaper och insikter jag fått från detta har jag sedan tillämpat i en rad olika typer av relationer, något som emellanåt lett mig hela vägen till Psykiatriska vårdavdelningar. Jag skäller på psykiatrin men att bli inlagd har vida samtliga tillfällen, varit bättre än de människor jag då varit beroende av och valt att lita på. Detta arbete ledde till sist till att jag tog mitt fulla ansvar för att att, till förmån för något jag bedömde som sundare, lämna den dysfunktionella sociala situation/familj/kultur jag formats av och, dessutom… själv varit delaktig i att upprätthålla och föra vidare. En förändringar som inte på något vis löst alla mina problem men som lett till att jag äntligen lever i en omgivning där jag inte måste lägga nästan all energi på att bara överleva mentalt, utan kan ta tag i dem, step by step….

Du är mentalt sjuk!

Att jag lider av mental sjukdom är det förvisso bara min kära syster som, mer eller mindre öppet och i många år…. ihärdigt påmint mig, och min omgivning….. om. Denna uppfattning har, i bägge delarna av det som varit mina familjer varit en viktig, om än inte så öppet och klumpigt uttalad ”sanning”. En sanning som jag hela tiden, likt alla mentalt sjuka….. blankt förnekat….. 😉

Att en chefsöverläkare inom psykiatrin (ingen ”alternativ” instagramterapeut ) erkänt att jag förstått mina problem och dess lösning bättre än denne själv gjort borde rimligen nästan anses som ett bevis på motsatsen, särskilt för de som tror på hög utbildning och formell kompetens, eller…?

Tveksamt 😉

Att få detta erkänt från familjen (dess ”taleskvinnor… ) är dock varken något jag räknar med eller söker. Det jag möjligen kan uppnå med detta, och allt annat jag delar här, är att skapa ännu lite mer sund kognitiv dissonans hos de av er  familjemedlemmar som, liksom jag..  inte är ”helt stabila” ( i detta sammanhang något positivt) och kanske t o m få den att minska till förmån för en mer sann bild av verkligheten.

Second opinion?

Fast skall de ”goda råden” av typen  ”borde du inte prata  med din läkare?”….  ”ta dina mediciner”…. ”ta det lite lugnt” funka måste det ju nu till en ”second opinion”. Detta skulle kunna ske om jag ännu en gång hamnar i en så dålig situation att den mest mentalt hälsosamma support jag kan få är den psykiatrin kan erbjuda eller att att någon av er skulle lyckas få mig tvångsintagen😉. Båda dessa alternativen är dock föra troliga. Det enda ni kan göra just nu är nog att iakkta och göra era bedömningar utifrån det jag visar och delar här och i olika grupper

Inte längre ”mentalt sjuk” men för den skulle inte helt frisk…..

Jag har alltså vidagit väldigt medvetna och ganska extrema åtgärder för att ändra min sociala/relationella miljö till en där jag inte längre varken behöver fokusera så mycket på ren överlervnad eller kompromissa med ”sanningen” En miljö där jag känner mig trygg nog för att fortsätta mitt arbetet towards ökad mental hälsa (inte detsamma som avsaknad av sjukdom….) En hel del av detta arbete sker i mina nya relationer här paralellt med det som pågår i relationen med mig själv och i de online med Sverige och då mest med er. Allt detta hänger ihop, skall jag komma vidare kan jag inte utlämna någon av dessa bitarna. Att alla skall vara lika villiga att utvecklas tillsammans med mig är inget jag kan kräva. Det är inte heller nödvändigt

Vissa väljer att uteblir helt, av de nära så är det fortfarande Manfreds ”lösning”, såvitt inte mamma eller nu senast min syster finns med som nån slags ”garant”…. Någon kämpar aktivt emot (om än alltmer lamt…), andra ger dubbla budskap medan några nöjer sig med att iaktta utan att visa sig. Vilken av dessa kategorier ni än tillhör och vare sig ni vill eller inte så bidrar ni ändå alla till mitt ”tillfrisknande”. Huruvida ni bidrar till ert eget är något jag överlämnar åt er själva att avgöra.